Jag vet inte vilket album i ordningen det här är, men enligt mail skulle det vara det senaste, om det inte då syftades på Go And Die som återfanns i samma paket (och som recenseras härnäst), men som jag skulle hävda inte är ett album, utan en samling på deras tidigare EP-släpp och några andra låtar (från samlingar kanske?). Hur som helst så tycker jag såhär:
Tidigare har jag endast hört ett par låtar på typ Youtube med City Saints, som hyllas av en del och fördöms av andra. Det här produktiva bandet (tre album och tre ep's sedan 2012, enligt bandet) fick garanterat en rivstart tack vare att en av medlemmarna även spelar med Perkele men efter att ha hört dem lite mer så kan jag dra slutsatsen (som många före mig) att de kan stå på helt egna ben. Musiken är en - växelvis mid-tempo till mid-tempo+ - melodiös Rock'n'Roll-Oi! med bland andra Cock Sparrer som tydlig inspirationskälla (extra tydligt i "Argy Bargy"-ripp-off:en Slippery Joe), men även dämpad, tuggande gitarr till lätt ansträngd sång, på ett amerikanskt vis, a la Rancid. Detta är ett recept som borde få igång mig mycket mer än vad det gör; för även om jag tycker att skivan är ganska bra så saknar den självklara hits som den här typen av punk lite lever på. Skivan håller ganska hög nivå, men bland alla band som vill låta som Sparrer är detta bara ett i mängden, med ibland så klyschiga och enkelspåriga (kanske på grund av att det sjungs på engelska - med hyfsat bra uttal - och inte modersmålet) texter att Prins Carl skulle skämmas. I inledande Gonna Ball och Booze & Glory-doftande Our Town närmar man sig allsångslåtarna man vill ha och Slippery Joe kvalar in på toppspårslistan tack vare ovan nämnda egenskaper. Låtarna Dick och Public Animal känns lite malplacerade och är ganska dåliga. Sick Society, skivans sista(?) spår skulle kunna vara en helt ok punkballad om sången hade varit ren. Värd att kolla in om man gillar streetpunk och Oi!.