Reseskilldring och gigrapport: Rennes, Paris & London del 1

Två skitbra helger i punkens tecken tog sin början sent på natten/tidigt på morgonen i den Stockholmsförort som är mitt hem. I sällskap med Fru Snigel och en enerverande hosta som flera gånger gett mig andnöd (och som fortfarande förföljer mig) tog jag mit till flyg och så småningom Paris. Tunga moln och ett dystert, men ändå trevligt, regn mötte oss. Det blev till att installera sig hos syster Snigel, bosatt i Paris som hon är, och sedan bege sig till de gator i staden där hon påstod att "folk som ni" skulle finnas. Visst fanns där en del alternativa människor, men framförallt fann vi strålande sol och en ypperligt trevlig Irländsk krog med uteservering. Dagen och kvällen blev dock inte särskillt sen för följande morgon skulle resan fortsätta till Bretagne och Rennes för det första av resans egentliga mål: Antipati, Agent Bulldogg och Bombardiers.

En tågresa, lika långvarig som gårdagens flygresa, förde oss till Rennes. En mer påläst och intresserad person skulle säkert kunna skriva några rader om staden och området. Vi tog oss mest till hotell och sedan första bästa skivbutik. Senare fick jag reda på att det fanns flera, bättre, skivbutiker än de två som vi besökte. I vilket fall som helst så blev det öl på det, lite rundvandring i staden och sedan mer öl i väntan på att fler svenskar (banden med entourage) skulle anlända. När detta väl skedde så möttes vi på en Irländsk krog där en mycket trevlig, lokal, bitter serverades. Vi minglade lite med lokala punkare, psychobillys och skinnskallar och gjorde senare sällskap med nya och gamla vänner till Mondo Bizaro för en förfest.

Mondo Bizarro - Scenen

Mondo Bizarro är alltså lokalen där spelningen skulle hållas. Det var ett jävligt coolt ställe som verkligen saknas i Stockholm. Det var lite som Grundbulten, fast renare och snyggare, och en del som Kafé 44 fast med bättre planlösning, rymligare och med finare uteplats, enligt mitt tycke. Dessutom fanns här en riktig bar, med ok priser vill jag minnas. Bakom baren stod Bruno från franska Trotskids. 

På förfestens lyssnades det på punk av diverse olika slag och det inmundigaeds alkohol (av något färre varianter). För att vara lite förberedda inför morgondagen och resten av resan så avslutades kvällen vid två-tiden och hemväg blev rättväg.

Bangladesh Blowjobs

Dagen för spelningen skulle vi besöka våra nyfunna vänners rep på samma ställe. De hjälpte till med att släpa dit back-line och fick då repa där innan giget började. De berättade att de inte hade någon replokal utan brukade passa på där de kunde och hade hittills aldrig repat på samma ställe två gånger. Så i väntan på det vandrade vi runt i staden, drack fler öl och mötte tills lut upp bandet utanför Mondo Bizarro. Bandet bestod av en psychobillysnubbe (gitarr), hans bror punkaren med Harringtonjacka och keps (sång), en punkbrud á la '82 (gitarr), en typisk skinnskalle (trummor) och tidigare nämnda Bruno (bas). Projektnamnet på bandet var lysande Bangladesh Blowjobs och det lät bra. Sången var skrikig och desperat, gitarrerna ettriga och trummor och bas bar upp det hela stabilt. Musiken var klart inspirerad av Lower Class Brats likväl som engelska '82-scenen, melodiöst och ganska hårt.

När det var avslutat började resten av svenskarna trilla in och mental förberedelse inför kvällens kalas inleddes. Primator Crew stod för arrangemanget och de, liksom banden, var vänliga nog att låta oss vara kvar inne på stället innan det öppnade för utanför hade det börjat regna något rejält. Så vi tillbringade tid med att dricka öl och snacka skit, som man ju gärna gör, och vi fortsatte och fortsatte tills det kändes som om det borde börja snart. Men ingenting hände och snart fick vi höra att nedervåningen (vi befann oss tack och lov på övervåningen) var översvämmad. De var tvugna att stänga av all elektronisk utrustning och det började se mörkt ut. I korthet så var brandkåren tvugna att komma dit för att se till så att det inte innebar någon risk med att ha spelningen, men de var upptagna på andra håll i staden där liknande saker hände. Det tvivlades på om giget överhuvudtaget kunde hållas. Efter ett tag fick vi höra att om brandkåren inte var på plats inom en halvtimme så skulle allt flyttas till någon annanstans. I slutändan gick dock allt bra och vi kunde till slut bara röra oss ner en trappa för att se banden, istället för att åka iväg.

Antipati

Antipati var först på tur och bra som vanligt. För mig räcker det egentligen att låtarna spelas så är det bra, så länge det inte är fullkomligt otajt eller flera låtar samtidigt. Och den hyfsat nya låten Antipati är riktigt jävla bra. Publiken verkade tycka om det också, även fast där mest var fransmän. Det var hit efter hit, och jag blev kort sagt nöjd.

Agent Bulldogg

Därefter hade vi Agent Bulldogg som man vid det här laget faktiskt har sett flera gånger (det trodde jag aldrig när jag hörde deras musik första gången, att man skulle få se det live). Som alltid inleddes det med Karl XII och fortsatte med ett set innehållandes så mycket som fem engelska låtar blandat med gamla och nya på svenska. Den jag är är helt fenomenal och håller verkligen Agent Bulldogg-måttet. En cover på Arthur Kay and the Originals' Watching the Rich kids avverkades och giget avslutades med storfavoriten (även i Rennes) Stockholm Skins. Jävligt bra var det och det var jag inte ensam om att tycka. Det förekom en hel del crowd surfing och det var inte helt osannolikt att få en känga i skallen om man inte såg upp. Precis som det ska vara.

Bombardiers (Inte helt lätt att få bild på)

Sista bandet i Rennes och på Mondo Bizarro var Bombardiers. Jag tänker inte försöka ge mig på att skriva exakt vilka låtar de spelade, det funkar inte riktigt, av flera anledningar. Dels är de flesta på franska (ett språk jag inte behärskar) och det gör att jag har svårt att veta vilken musik som går ihop med vilken titel, dels började jag fyllna till och framförallt var jag både sjukt trött och svårt ansatt av min hosta. Efter kanske fyra låtar drog jag mig således upp för trapporna och höll mig där uppe nästan hela giget. Det var synd för det jag hade sett var skitbra och det jag hörde däruppifrån likaså. Jag gjorde ett par försök att gå ner och röja lite när jag hörde någon favoritlåt men tvingades snart upp igen av min egen ohälsa. Som sagt hördes det ganska väl där uppe och det är jag glad för, för Bombardiers är riktigt bra och gjorde ett grymt framträdande. Här var publiken i sitt esse (eller essé för att få till det, när man ändå vistades i Bretagne).

Det här blev ju jävla långt det, men så får det vara. Del 2, om London och spelningen där, kommer förhoppningsvis imorgon.