Scenic Belly - No Luck! (DIY - 12")

En trevlig sexspårs tolva med bra produktion. Bandet är inget jag känner igen sen tidigare men de har tydligen hållit på ett tag (typ 20 år). Det är relativt refrängstarka streetpunklåtar med ett lättlyssnat sound. Jag tänker att några av låtarna hade passat bra på Brewed In Sweden 3 (speciellt One Down som är den låten som fastnar lättast) och kan dra lite referenser till t.ex. Bombshell Rocks och The Flap-Jacks. En nutida referens skulle kunna vara City Saints, även fast jag tycker att det här låter bättre. Det är klart medryckande och skivan kunde gott innehålla ett par spår till utan att bli tjatig. Om jag själv ska vara tjatig så kan jag passa på att säga att svenska skulle vara kul. Då hade det kunnat bli riktigt bra. 

Headons - Vi Ska Aldrig Bli Som Dom (7" - AMTY Records)

Ytterligare ett alster av Headons har hittat sin väg till Snigeln. Här låter Headons bättre än tidigare vilket delvis kan bero på att det är ett kortare släpp; soundet hinner inte bli tjatigt samtidigt som att låtarna får en större chans att växa. Titelspåret för tankarna till Järnmännen (Våren), om än i lägre tempo. I stort låter det som tidigare, fast bättre. Alla låtar är på svenska och är melodiösa och skitiga och argare än tidigare. Sista låten, 82, är bäst på skivan och skulle lätt kunnat vara med på Varning För Punk-samlingen. Trevlig lyssning helt klart och jag hoppas det går åt samma håll i framtiden.

The Snipes och Sabotage till Stockholm!

Snail Trail Records och Klubb Antisocial tar det lysande bandet The Snipes till Stockholm i Oktober. Sabotage gör en exklusiv spelning med. Enda andra Stockholmsgiget för i år.

Kolla in det här på facebook.

Biljetter kan köpas här (180:- + 20:- i serviceavgift). 130 biljetter släppta!

Police Bastard - Confined (Iron Man Records - Cd - Album)

Sista skivan från Iron Man Records att recensera för min del. Det är en tio låtar tung cd. Varje låg väger som tusan. Det är metalpunk i samma i samma stuck som tidigare alster - en aning mörkare kanske? Lite osäker blir jag - med influenser från mitten av engelskt 80-tal. När English Dogs blev sämre och engelsk hardcore var en stor grej (närmare referenser är Doom och Anti-System). Det går inte speciellt snabbt utan är mer ett konstant malande. Dock betyder inte det att skivan saknar låtar som sticker ut. Andra spåret Brought To Our Knees är en hård låt som jag uppskattar. Humanimal är en annan. Mot slutet av skivan är vissa låtar på tok för långa och det är inte kul längre. Jag rippar cdn plockar med mig de två nämnda spåren, kanske något till, på telefonen, så får jag se vad det blir för märklig fest som får mig att dra fram skivan igen. 

V/A - Death To Fanatics (Iron Man Records - Cd)

Death To Fanatics är en samlingsskiva som kräver många lysningar. Police Bastard inleder med en tung anarcho/hc-låt med metalvibbar som är helt ok. Last Under The Sun bjuder på en bitvis skitjobbig låt med massa oljud. Police Bastard igen, med en låt som håller ungefär samma form som första låten. I.O.D. (Injury Or Death) spelar en lättglömd halvsnabb crustlåt med ganska dålig växelsång. Ear Damage med Sensa Yuma är en menlös besvikelse. En kort låt där de mellan ett par takter snabb musik skriker "Ear Damage". Sedan tar skivan en viss vändning med P.A.I.N som spelar långsam baktaktsmusik med tydlig punkådra. Även om det kanske inte är superintressant så är det ett trevlig avbrott från det som varit tidigare och sången har en bra melodi. Samma band med en låt till, denna gång gästade av Howard Marks och låten heter Grow More Weed. Välspelad baktakt med ganska trevlig elgitarr bitvis. Det är en ganska bra låt, oavsett vad man tycker om texten, och de är mest för att det låter så desperat bitvis. Sedan har vi en till låt i samma stuk av samma band och man börjar bli ganska mätt. Efter baktakten följer cirkusbandet Dufus. Ploo and Brof är en ganska bedrövlig låt med vissa rytmiskt och röstmässigt intressanta bitar. Men ärligt talat är det för tramsigt. Tyvärr har de en låt till på skivan, som dock, till deras försvar, är "bättre" än den första. Det är stråkar och skönsång. Återigen bra melodi och skön atmosfär i låten. Sedan kommer den värdelösa gubben John Sinclair. Ni kan läsa en recension av hans egna skitsiva här. Nightingales spelar musik som jag närmast kan jämföra med typ Nick Cave & The Bad Seeds. Det är faktiskt riktigt likt på många vis. Äntligen kommer man till behållningen med hela skivan. Det är Gorgeous - Prodigal Scum. Det är en mycket bra låt och i sammanhanget känns det som en fullkomligt lysande låt med sin enormt sköna refräng/stämsång och uppbyggnad. Mot slutet har vi Pigfish (intetsägande och händelselöst), Less (låter som tidig amerikansk HC blandat med lite collegerock), Sist (ok, vad som låter som, amerikansk snabb punk, utan att gå till överdrift) och Academy Morticians (snabb, skateinspirerad punk med lite anonym sång). Mellan de fyra sist nämnda bandens låtar så har det även klämts in mer Last Under The Sun. Det var onödigt gjort. Vad kan man säga om den här skivan? Om den visar vad skivbolaget släpper i övrigt så kan man säkert hitta något man gillar där. Om den är tänkt som en trevlig samlingsskiva att lyssna på i sällskap eller ensamhet så går det inte att rekommendera. Jag vet att jag ska kolla upp Gorgeous. Tack för det.

Last Under The Sun - Hooligan Jihad (MCD - Iron Man Records)

Skiva två från Iron Man Records. Last Under The Sun spelar en slags punkmetal/hardcore-fusion. Tempot varierar mellan ganska segt och hyfsat snabbt under låtarna. En del riff låter bra och punkigt i stil English Dogs och The Restarts men det är inga referenser som passar på bandets hela sound;det blir helt enkelt på tok för mycket metal. Den låten som sticker ut mest på ett positivt sätt är inledande More Helicopters som har en ganska bra refräng. Näst sista låten, Beautane är istället usel. Långsamt och släpigt varvat med tungt malande och rena oljud. Smärtsamt lång är den också. Titelspåret, som avslutar den fem spår korta skivan, är bitvis medryckande i bra hc-gung. Hade fokusen lagts mer på punk än på metal så hade jag tyckt bättre om skivan än vad jag gör. Nu glimtar den till ibland, men inte så mycket mer.

A Message To You - Nyhetsbrev

Ny singel med Smash it up ”Nine Nine Nine” ute digitalt, fullängdaren kommer efter sommaren på vinyl och cd.

Lyssna och spana in dem på:

https://open.spotify.com/track/36vyqd2IAIkooJGbAKqOzD

https://www.youtube.com/watch?v=spsIf2Fyqb4



Supertonic Sound Club är tillbaka med två northern soul spår som i april finns att köpa via vår hemsida och 17 april släpps i Sverige (och övriga världen). Två fantastiskt bra spår som redan spelats i en mängd radiostationer runtom i Europa.

https://open.spotify.com/album/29NHqTwGLtxtikSaVC0jmz

Köp singeln hos oss. Passa då även på att köpa deras första skiva som hamnat lite i skymundan ”Scheherazade”, en väldigt bra ska skiva.



I februari kom Headons ”Vi ska aldrig bli som dom”. Tre punkspår från Halmstad (fyra digitalt).

Väl värt ett köp.

https://open.spotify.com/album/1CtYhRuQ3H8GkJ34mBTwwV



Ibörjan av juni kommer en fullängds cd med Bollnäsbandet DOKA. Mer information följer under våren.

Slutligen så kommer vi att distribuera franska Charge 69 senaste skiva. En platta med gästartister från Die Toten Hosen, GBH, The Boys, Vice Squad, Business m.fl. Skivan kommer att finnas tillgänglig via vår hemsida.



Vi har fått in massa nya fina t shirts och roliga ska 7” vinyler och även ny ska på cd och Lp. Inom kort kommer vi även få in en massa ny oi. Håll utkik på www.amty.se



Följ oss på facebook: https://www.facebook.com/amessagetoyou för de senaste nyheterna.

Spökstan - Hej Kompis (7" EP - A Message To You)

A Message To You har släppt en välproducerad sjutummare med baktaktsbandet Spökstan. Det är fyra låtar (tre spår - de två sista låtarna sitter ihop) på skivan och dessa är i varierande kvalité. Inledningsvis låter det som brittisk 2-Tone, gungigt och bra, med lite gnällig sång. B-sidan låter dock mer som jag har för mig att Kapten Röd gör/gjorde. Långsammare tempo, mer Reggae än SKA/2-Tone och i allmänhet inte lika spännande musik. Efter att ha lyssnat en del på det här så känner jag att jag inte har gjort fel som stannat hemma när de spelat i stan, men det är inte uteslutet att jag ger dem en chans live nästa gång. Så länge håller jag tummarna för att A-sidan är mer representativ för bandets sound än B-sidan.

Storebrors Trälar - Hur Kan Man Veta?

Storebrors Trälar har skickat ett lite förvirrande mail om deras kommande skiva och någonting om pengar till hemlösa. Kolla in videon till "Hur Kan Man Veta" här och på deras facebooksida kan man säkert läsa mer om hjälpen till de hemlösa.

John Sinclair - Mohawk (Cd - Iron Man Records)

Det här är en av fyra skivor som jag fått hem från Iron Man Records - ett bolag som gärna släpper förbannad punk. Jag börjar med den sämsta skivan. Jag har ärligt talat ganska svårt att finna ord för det här skräpet. Det är spoken word, talad av en läspande amerikan (jag tänker på Randy Newman, fast sönderknarkad) till bakgrunden av superirriterande jazztrummor och märkliga ljud. John Sinclair är en politisk aktivist och poet, därför har hans anskrämliga musik något med punk att göra? Kanske, jag vet inte. Men riktigt dåligt är det i varje fall.

The Shaking Nerves - Part One (CD-r - DIY)

En Spotify-EP i CD-r-format har hittat hem till snigeln som jobbar i sin egen takt. The Shaking Nerves är från Göteborg och spelar tydligen en landning mellan The Hives-doftande snäll-hardcore och valfritt amerikanskt collegerockband. De fyra spåren är extremt radiovänliga och precis så tråkiga som det antyder, även efter att stort antal lyssningar. Med detta sagt vill jag dock påpeka att det är bra arrat och bra inspelat av tillräckligt skickliga musiker och sångare men resultatet är menlös rock med snarlika riff mellan låtarna, som lämnar en helt oberörd. 

The Skells - Owe The World Nothing (Demo CD - DIY)

Det här börjar ganska lovande med ett snyggt intro och bra produktion. Musikmässigt fortsätter det så, med ganska snygga låtar med bra riff och trevliga arr. Dessvärre är sången ganska ointressant, även om det låter bra: han kan sjunga men det är utan vare sig attityd eller intresse. Jag tänker på Bad Religion, främst för sångens skull, och de har aldrig varit ett favoritband även om de har sina stunder. Trion från Skellefteå fungerar bra i hörlurarna samtidigt som jag sitter och läser på väg till jobbet men troligtvis sämre i soffan med vänner och öl. Jag är nyfiken på hur det hela utvecklar sig och kommer hålla ögon och öron öppna. 

Aldrig - Fyllepoesi (Cd - DIY)

Aldrig från Kristinehamn spelar en bitvis driven och bitvis tråkig punk med drag av trall och skate. Cdn innehåller fem spår där de två första (Pissa på dem och Fyllepoesi) är bättre och de tre senare är sämre. Texterna är ibland lite barnsliga, men det har väl ingen dött av? En del kanske skulle säga att sångaren har karaktär, men jag tycker mest han låter ansträngd. En del trevligt gitarrspel förekommer och refrängerna är delvis allsångsvänliga. Inledningsvis fick jag för mig att det var ett slags plojband av någon anledning. Så är inte fallet vid närmare granskning, även om skivan innehåller lite humor här och där. Efter några genomlyssningar lämnade skivan mig oberörd för det mesta, men även nynnandes på någon av melodierna.

Avgå! bjuder på promovideo

Avgå! från Stockholm bjuder på promovideo för deras kommande EP "Hem Från Skanstull" som släpps på Switchlight Records "snart".

I övrigt kommer det snart dyka upp lite fler recensioner. Lyssnandet går bra. Skrivandet går långsamt.

City Saints - Go And Die (Cd - Spirit Of The Streets Records)

Då blev det dags att skriva om skiva nr 2. Detta är en samling med bandets bidrag på samlingsskivor och deras EP's. Det är samma stuk som den andra skivan: melodiöst, med tydlig inspiration av Cock SParrer och Rancid, utan att komma i närheten av något av de bandet. Dåliga texter bråkar delvis med sing-a-long-känslan (flame of fire?). En del låtar funkar bra (t.ex. titelspåret Go And Die) medans andra inte funkar alls. Värst av allt är dock en fruktansvärd akustisk version av Cock SParrers I've Got Your Number. Ha sönder det spåret om ni kan. Det blir svårt att hålla fokus mot slutet av skivan. Det är hundra refränger och inget som direkt sticker ut. Den här skivan har några bra spår och är värd att lyssna på men jag är riktigt mätt på City Saints just nu. 

Förfest till PSK 30/4

Klubb Antisocial tar förfesten även i år. På scen står Reconquesta från Katalonien och lokala Projekt 9. Biljetter ska börja säljas i veckan. Håll koll på fb!

Pretty Shitty Kjell - Full Line-up, rätt flyer!

Tyrolenpunken har släppt biljetter

Köp biljetter här! De kostar 500 spänn som det är just nu. Senare kommer presiet höjas till 600. Passa på!

Kolla in festivalen här!

PSK 2015 - Full line-up!

Förutom att det är svinkul att Anti-Nowhere League kommer tillbaka till PSK så är det lite extra kul att se ett yngre band (Psykbryt) som får ta plats på scen! Ja, jag vet att Projekt 9 spelade förra året, men det var för att fylla Gimp Fist's plats när de var tvungna att ställa in.

City Saints - Kicking Ass For The Working Class (Cd - Spirit Of The Streets Records)

Jag vet inte vilket album i ordningen det här är, men enligt mail skulle det vara det senaste, om det inte då syftades på Go And Die som återfanns i samma paket (och som recenseras härnäst), men som jag skulle hävda inte är ett album, utan en samling på deras tidigare EP-släpp och några andra låtar (från samlingar kanske?). Hur som helst så tycker jag såhär:

Tidigare har jag endast hört ett par låtar på typ Youtube med City Saints, som hyllas av en del och fördöms av andra. Det här produktiva bandet (tre album och tre ep's sedan 2012, enligt bandet) fick garanterat en rivstart tack vare att en av medlemmarna även spelar med Perkele men efter att ha hört dem lite mer så kan jag dra slutsatsen (som många före mig) att de kan stå på helt egna ben. Musiken är en - växelvis mid-tempo till mid-tempo+ - melodiös  Rock'n'Roll-Oi! med bland andra Cock Sparrer som tydlig inspirationskälla (extra tydligt i "Argy Bargy"-ripp-off:en Slippery Joe), men även dämpad, tuggande gitarr till lätt ansträngd sång, på ett amerikanskt vis, a la Rancid. Detta är ett recept som borde få igång mig mycket mer än vad det gör; för även om jag tycker att skivan är ganska bra så saknar den självklara hits som den här typen av punk lite lever på. Skivan håller ganska hög nivå, men bland alla band som vill låta som Sparrer är detta bara ett i mängden, med ibland så klyschiga och enkelspåriga (kanske på grund av att det sjungs på engelska - med hyfsat bra uttal - och inte modersmålet) texter att Prins Carl skulle skämmas. I inledande Gonna Ball och Booze & Glory-doftande Our Town närmar man sig allsångslåtarna man vill ha och Slippery Joe kvalar in på toppspårslistan tack vare ovan nämnda egenskaper. Låtarna Dick och Public Animal känns lite malplacerade och är ganska dåliga. Sick Society, skivans sista(?) spår skulle kunna vara en helt ok punkballad om sången hade varit ren. Värd att kolla in om man gillar streetpunk och Oi!.