Bricktop - Valhalla Bound (Randale - EP)

Hela den här historian, från omslag till musik, är så där hård på ett amerikanskt skinnskalle-vis, vilket inte är helt galet, eftersom att de är från staterna. Själva så säger de att de spelar Oi! eller Thug Rock eller vad man tycker passar. Jag vill inte kalla det Oi! men Thug Rock låter pricksäkert på det där sättet att det är så hårt så det blir löjligt. Det är Hardcore, med inspiration hämtad från engelsk Oi! med en del gangsta-fasoner inblandat. Vi har spår av Agnostic Front när de försöker spela Oi!, Lars Frederiksen and the Bastards och Blood for Blood. De har ett visst driv som jag förknippar med Hudson Falcons spontant. Musiken är arg och (som sagt) driven och helt ok. Det är inga melodier som sätter sig direkt och även fast det låter rätt bra bitvis så återkommer hela tiden det där med att de är så tuffa så man blir generad typ. Jag har svårt att ta det på allvar. På A-sidan har vi titelspåret, Valhalla Bound, som inleds med vad som låter som en sampling från Sagan Om Konungens Återkomst men går snart över i en av fyra ganska liknande låtar. STFU och Fatskin Hooligan som finns på B-sidan är de två bättre låtarna, med lite mer hitpotential.  D.F. Choppathug som är andra spåret på första sidan är skivas sämsta låt eftersom att jag inte kommer ihåg hur den låter, även fast den sidan snurrade klart för fem minuter sedan. Bricktop är inte min grej. Det är kompetent rent musikaliskt och fungerar definitivt som bakgrundsmusik på fest eller på en festival eller liknande, men jag kommer inte aktivt söka efter mer från bandet. Ni som gillar ovan nämnda band kan nog mycket väl gilla det här, så ge det en chans!

Last Seen Laughing - Last Seen Laughing (Randale - 7")

Last Seen Laughing såg jag på första upplagan av Oi! The Weekend och blev inte speciellt imponerad. Sen dess har jag sett dem någon gång till och haft samma känslor inför det. Den här sjuan är därmed över förväntan (men där med inte sagt att den är typ bäst). Den finns i två varianter, limiterad grön vinyl (100ex) och större upplaga i någon annan färg, man kanske kan gissa på svart? Omslaget är som ni kan se enkelt och, enligt mitt tycke, stilfullt. Sida 1 som den kallas bjuder på spåret Critics som lyfts från det kommande albumet As True As It Gets och är en allsångsvänlig, små-grottig, skinnskallestreetpunk-dänga, för den som tycker att Oi! är ett uttjatat uttryck. På sida 2 har vi Me & Mine som, mest på grund av gitarrljudet men även annat, får mig att tänka på Perkele. Den är inte lika vass som den andra sidan, men också en helt klart värdig låt att släppa. Det är svårt att säga mer känner jag. Kolla in random låt med bandet på Youtube så hör ni deras sound. Det låter så - ganska melodiöst, hyfsat starka refränger, lite grottande. Jag kan tillägga att det här gör sig bra som en sjua, men jag skulle nog tröttna snabbare om jag hade ett helt album med bandet. Är man ett fan av ovan nämnda sound så bör man nog kolla upp den här releasen.

Argy Bargy - Hopes Dreams Lies & Schemes (Randale - CD/LP)

Första recensionen av en skiva med ett utländskt band. Jag ogillade faktiskt omslaget på skivan när jag först såg det men det har växt på mig. En bild, som ser ut att vara skapade av någon street art-konstnär, för varje ord i skivans titel, förstod jag efter ett tag. Det gick inte så snabbt den dagen. Detta är bandets fjärde fullängdare, och den föregående, The Likes of Us, var en riktig höjdare med skitbra melodier. Den här skivan är bättre. Det är samma sak som på The Likes Of Us; jävligt bra melodier, starka refränger, grym leadgitarr osv. Men framför allt gillar jag att man redan första genomlyssningen (eller kanske andra) känner att man kan vissa låtar. Det är riktigt jävla bra jobbat av Argy Bargy att följa upp The Likes Of Us med en så här stark skiva. Gillar man The Likes Of Us (eller för den delen någon av de två tidigare skivorna) så gillar man garanterat den här. Jag ska försöka lista de bästa låtarna, och inte få med nästan alla: inledande Out With The Old är en instant klassiker med ett fantastiskt växlande mellan stenhårt och jävligt melodiöst och en av de bästa refrängerna på länge - även om den inte alls är nyskapande. Burning Skies som följer är också en grym låt, och jag dras till det dystra i den. Det gäller även These Streets som nog ligger på toppen av den här listan. This Is Me är en bra allround låt, People In Power uttrycker hat mot, ja folk med makt, och det är alltid bra och The Ballad Of The Backstreet Hero är en, som namnet säger, en ballad och en bra sådan. Den refrängen går inte heller av för hackor. Om det är någon låt som går mig lite obemärkt förbi så är det nog Get Away, We Wont Back Down och Play To Win (som skulle kunna vara någon slags Motörhead-wannabe-låt). Det är inte dåliga låtar, men det är dem jag inte riktigt minns lika bra när skivan har slutat att snurra. Vidare finns det två versioner av den här plattan, Cd och Vinyl. Cdn kommer med tre extra låtar. Detta är Be Somebody som också finns med på en split med T.H.U.G. - helt ok låt. 30 Years, som finns med på trippel-lp(eller cd)-samlingen 30 Years Of Oi!. Även detta en bra låt, men som inte riktigt håller måttet på detta album. Sista låten är en dub version av Homeward Bound som finns med på skivan. Hyfsat meningslös. Alla tre låtar funkar dock som extra material. Med den här skivan känns det som att Argy Bargy har landat på ett sound som är melodiöst och refrängstarkt men med hårdare partier, och en hel del dysterhet. Jag gillar det skarpt.