Punk & Bössa Festivalen i Gävle

Här är ett annat coolt gig som har börjat sälja biljetter. 

Banden som spelar är Asta Kask, bitvis lysande 999, Bitch Boys, och de två återförenade lokala banden, Bugs och Russian Submarines.

Kalaset utspelar sig 26:e december och kostar 200:- fram till första december. Därefter stiger priset till 250:-.

Bitch Boys, Alonzo & Fas 3 och Stiff Little Fingers - Debaser (Medis) 2013-04-05

Jag skriver lite kort om detta, nu när jag ändå sitter vid datorn. Bilder vet jag inget om, så det lär inte dyka upp. Så här var det i alla fall:

I gott sällskap på en krog på söder övertygades och övertygade jag mina kamrater att dricka öl istället för att se på Bitch Boys. Så det gjorde vi. Det var gott.

Eftersom att Alonzo & Fas 3 inte är så roliga heller så klev vi in i lokalen och fram till scenen lagom till de sista låtarna. Steppan (KSMB) gästade scenen under bland annat Tänker På Dig. De var i övrigt som man kan förvänta sig: duktiga musiker, ganska showiga och de bästa låtarna man får höra är KSMB-covers, tyvärr. 

Stiff Little Fingers gjorde som de har gjort tidigare när jag sett dem, alltså spelat ett ojämnt set med en del riktigt bra låtar och en del tråkigare. De inledde med en av mina favoriter, At The Edge, och fortsatte sedan med Wasted Life, vilka båda var riktigt bra. De var glada att vara i Sverige sa de, och det var kul att se dem (och alltså inte bara höra dem). Det var kul att höra Harp som är riktigt bra, men jag börjar ge upp hoppet om att få se Forensic Evidence live. Avslutningsvis var det så klart hit på hit och sedan tog alkoholen över.

Julpunk (Domedagsedition) - 2012-12-21 @Kafé 44

Sex stycken band stod på schemat den här kvällen, men omständigheterna var sådana att jag inte var på plats förrän efter de tre första banden var klara. Jag missade alltså Submongo, som jag inte har någon koll på, Dissocial som jag gärna hade sett igen, med ny basist och allt och Derby Sthlm, som är riktigt bra live. Det jag fick se var Psykbryt, för första gången, Hyrda Knektar som debuterade live och Agent Bulldogg. 

Psykbryt imponerade och kändes som rätt band på rätt plats, där på 44:ans scen, med en svettig och hyfsat ung publik. Det handlar ju om ganska snabb och driven musik, med mycket melodier. Alltså något som gör sig riktigt bra live. Detta kompletterades med skickliga musiker och en bekväm scennärvaro. Trummisen imponerade nog mest. Han såg skitarg ut och var mycket sklicklig. 

Hyrda Knektar gjorde, som sagt, sitt första framträdande live, och de gjorde de mycket bra. Gatorna Brinner I Natt och Stockholm Behöver Dig var riktigt grymma att se/höra live. Nicole Assine stod för en del av sången och gjorde det, om än kanske något nervöst, mycket bra. Jag hoppas de fortsätter med liveandet och att man snart har möjlighet att se dem igen.

Hyrda Knektar

Hyrda Knektar

Agent Bulldogg avslutade kvällen. Det känns som om jag har skrivit om dem riktigt många gånger nu. Det var riktigt bra. Jag har väldigt svårt att säga något negativ om Bulldogg. Även när folk (och även bandmedlemmarna själva) har sagt att någon spelning inte har varit så bra så har jag inte upplevt samma sak. Självklart är jag medveten om när några textrader missas eller om det fumlas en aning med något instrument, men det brukar inte påverka vad jag tycker om spelningen. Delvis är det så att Agent bulldog's låtmaterial är så pass bra, och jag har lyssnat på dem så pass länge, att jag bara tycker det är grymt att se live, jämt. De avslutade i alla fall giget med 4-Skins' "Chaos", med sceninvasion och en mick som passades runt.

Som arrangemang var Julpunken riktigt bra och det är alltid kul att vara på 44:an och scenens tillväxt ser ju lovande ut. En annan kul grej, och som jag tycker är allra bäst, är blandningen på banden. Det finns tillräckligt mycket trams mellan band, arrangörer, grupper av människor osv, som det redan är. Då är det en frisk fläkt att någon bokar både crust och Oi! och vad man nu ska kalla allt det andra. Mer sånt!

För att se fler videos från tillställningen, kolla in Skankox69 på Youtube.

Attentathelg i Göteborg - Gig och film

För den som är extra sugen på Attentat, som man ju är till och från (mest till), så är helgen 9-10 mars något att längta till. Den 9 mars spelar de nämligen (även om valet av förband drar ner lite på förhoppningarna), efter att då ha släppt ett nytt album som just nu kallas för Fy Fan. På söndagen visas en dokumentär om bandet. Dokumentären kommer så småningom att släppas på dvd. Läs nedan för mer detaljer:

"Äntligen! Attentat spelar på nya Pustervik vid Järntorget lördagen den 9 mars 2013 för att inviga sitt nya album "Fy fan".
Räkna med ett antal hemliga gäster på scen denna speciella kväll!
Det blir första gången punklegendarerna står på en scen i Göteborg sedan hösten 2010 då man fyllde Musikens Hus till sista ståplatsen med hoppande punkare.
Förband blir högoktania rock and roll maskinen Silver Silver, www.facebook.com/pages/Silver-Silver/199478373399217?ref=hl

(med Thomas Silver ex Hardcore Superstar) som precis har släppt en ny singel. Upplagt för en minnesvärd kväll med andra ord.

- Vi har längtat, och intresset är ju på topp. Det har varit ett evigt tjatande om "skall ni aldrig spela i Göteborg igen" sedan ett par år tillbaka.
Vi är hur peppade som helst på att få spela våra nya hits för göteborgspubliken.
Men självfallet kan vi heller inte att undvika en och annan punkklassiker som till exempel "Ge fan i mej" eller "Unga & Många", säger sångare Mats Jönsson.

Attentats första studioalbum på mer än 20 år kommer enligt nuvarande planer att släppas i slutet på januari 2013.
Det blir 12 eller 13 nyskrivna låtar och arbetsnamnet är "Fy fan", men osvuret är bäst. Just nu återstår mix av fyra eller fem låtar.

- Det har varit en fantastisk resa att spela in dessa låtar. Kreativt, lärorikt och roligt.
Jag längtar verkligen efter releasen och att få visa upp vad vi faktiskt skapat, säger trummis Paul "The Beat" Schöning.

Samma helg kommer "Glöden slocknar aldrig", filmen om Attentat, att premiärvisas offentligt.
Pustervik är platsen att vara på för den nyfikne söndag den 10 mars kl.13.00.
Räkna med intervju av filmskaparen Jonas Nyström, www.jonasfilm.com, och Attentat kring filmprojektet, samt att Jönsson, Paddan, Crippa, Kruse och Paul
drar en eller två punkpärlor akustiskt i samband med premiärvisningen.
En perfekt helg i Göteborg med punk och Attentat alltså.

- Filmteamet är mitt uppe i klippningsarbetet, och jag kan redan nu lova att det blir en intressant film.
Bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Det är underhållande redan att bara vara i attentatfamiljens närhet, säger Jonas Nyström.

Filmen är 75 minuter lång och de flesta platserna på Pustervik som erbjuds är ståplatser. Det kommer endast att finnas ett mindre antal onumrerade sittplatser i baren.

- Det blir speciellt och häftigt med en stående publik.
Det är ju punk, kan folk stå och se fotboll kan de stå och se den här filmen!
Vi blandar dokumentärt material med Attentat från 70- och 80-talet med nutida bilder från inspelningsstudio, konserter, intervjuer och andra tillfällen då det händer saker kring killarna, säger Jonas Nyström.

Biljetterna till punkkonserten släpps tisdagen den 23 oktober kl.10.00 på www.pustervikbiljetter.com och www.ticnet.se och då är det bråttom.

De första 100 biljetterna ger nämligen även fri entré till "Glöden slocknar aldrig" på söndagen. Från biljett 101 gäller konsertbiljetten endast till konserten.

Biljetterna till konserten kostar 180 kr + förköp, oavsett om du hinner få en av de första hundra biljetterna eller inte.
För den som inte hinner köpa en av de hundra första biljetterna, men ändå vill se filmen, kommer det längre fram att släppas ett mindre antal biljetter till "Glöden slocknar aldrig" för 8o kr + förköp.
Till sist: konserten på lördagen den 9 mars kommer att filmas och finnas med som bonus på DVD-utgåvan av "Glöden slocknar aldrig"."

Fredag 30/11 - Lördag 1/12

En fullspäckad och fenomenal helg vad det. Det var mycket som skulle hinnas med, men jag fokuserar på det punkrelaterade. På fredagen gjorde Agent Bulldogg, Antipati och Psykbryt en spelning tillsammans på Kafé 44. Det var en enormt lyckad tillsätllning tycker jag och förvånansvärt många punkare och skinnskallar, som inte har åldern inne för de flesta giggen i Stockholm, dök upp. Det var så klart riktigt kul att se, både banden och publiken. Agent Bulldogg spelade Den Jag Är och låten som går typ "Sån tur att du har alla svaren", två nya låtar som är riktigt jävla bra och jag är peppad på ett nytt släpp så jag blir tokig. Nästan. De levererade vad man ville ha, och Karl XII klämdes in som en extralåt på slutet. Psykbryt missade jag tyvärr, men får en till chans, även det på 44an, senare i månaden. Antipati gjorde också sin grej. Det blev lite fel i vissa texter, men det var bra låtval - vi fick bland annat höra Vintern, och publiken verkade nöjd. Det enda som saknades var en egen termos med glögg.

På lördagen var det som bekant Gatans Musik. The Bristles, Bitch Boys, Troublemakers, Attentat och Alonzo & Fas 3 spelade på Fryshuset vid Gullmarsplan. Det var ett grymt arrangemang där allt överskott gick till Situation Stockholm. Likt spelningen på 44an dagen innan så var det många yngre på plats, det var 13-årsgräns, och det var återigen kul att se. Dessutom kom det faktiskt bra med folk. Det blev inte slutsålt, men godkänt i alla fall. Ett tag såg det ju lite segt ut och folk väntade verkligen in i det sista med att köpa sina biljetter. Många blev köpta i dörren, vilket var bra då mer pengar gick till Situation Stockholm, men för arrangörernas trygghet tror jag det är uppskattat att köpa förköpsbiljetter. Ingenting att älta om nu. Det gick ju bra.

Första band att inta scenen var The Bristles. Ni kan se här vad jag tyckte om deras senaste skiva. Bland annat spelades Gulag, The American Dream och den så tråkiga Spirit Way från den skivan. Det var mycket nytt och lite gammalt i ett kort set på kanske 35 minuter. Men bra var det faktiskt. Det övertygade mer live än på skiva och det var så klart kul att höra Last Survivors och Boys Will Be Boys. 

 

Bitch boys äntrade därefter scenen och Frobbe Froman var iklädd ett par rosa skinnbyxor som man kan känna igen från omslaget till Jag Trivs. Även dessa herrar bjöd på godkänd underhållning. Automobil, Lördagsrebell, Du Ska Dö och Jag Hatar Dig är ett urval av vad som spelades. Versionen av Ted Gärestads Jag Vill Ha En Egen Måne blev en av publikens höjdpunkter, att döma av skriken, men jag tycker den är ganska tråkig faktiskt. H-son Produktion var en annan publikfavorit. Och den är ju kul.

Troublemakers hade med sig en cd-singel (70 ex tror jag) som de sålde på plats. Alla pengar gick till samma ändamål som resten av galan. Från scen meddelades det att skivan hade sålt slut! Bra jobbat alla. Låten på singeln, Stockholm, framfördes också live och det var tyvärr ingen höjdare. Den var Troublemakers-dålig, vilket inte är en rent dålig låt, men som inte platsar i toppen av deras verk. Förutom singelspåret spelades också ett grymt set med bara bra låtar. Favoriter som Utan Hjärta Stannar Sverige, Mammas Flickor, Lilla Blå, När Månen Lyser Klar och Hjältarna Skålar I Blod framfördes, och jag hörde att det var gott. De är ju hårda, som har hållt på så länge och fortfarande levererar.

Efter detta hade vi det andra Götlaborgsbandet: Attentat. Det var en personlig höjdpunkt. bland annat för att det var första gången jag såg dem. Först slog det mig att Jönsson fortfarande har en skitbra röst. Det var värt lite mer än hälften av hela upplevelsen med bandet. Helt enormt. Vi fick höra Fy Fan Svenska Man som också finns som nysläppt singel, Tatuerade Tårar, Operahuset, Som En Fågel och till slut Ge Fan I Mig. Och det var mycket bra. Farbröderna var tighta och säkra.

Sista bandet för kvällen var Alonzo & Fas 3. Hypen kring bandet övergår mitt förstånd lite. De körde tre egna låtar, resten var KSMB och Stockholms Negrer och Alonzos röst fanns ju inte (i och för sig på grund av en spelning dagen innan). Självklart är det kul att höra alla KSMB's skitbra låtar framförda av en orginalmedlem, men poängen med bandet försvinner lite. Han är kompad av skitduktiga musiker från väl etablerade band och kör ändå i princip bara covers, för det är ju vad det är nu. Alltså, det är ju bra, delvis riktigt jävla bra, men jag går inte igång på det så mycket som jag skulle vilja. De nya låtarna var i alla fall helt ok men stod sig inte väl mot de gamla. Tidens Tempo, Atomreggae (där en kille från publiken fick gästsjunga), Knark e Gott, Klockan 8, Dörrterror och Sexnolltvå är några av de låtar som spelades.

Sedan var det slut på den kvällen. Jag hoppas på en årlig fest.Tack arrangörer, band och publik. Stort tack.

Topp 10

För att jag är uttråkad gör jag en topp 10. Den här består av de tio bästa låtarna just, precis, nu. Frågar någon senare idag så har listan säkert ändrats. Här har vi dem, utan inbördes ordning:

Rebellion, Blackpool, 2012 - Del 3

Sångare i Geoffrey Oi!Cott.

Det blir en sista del om de två återstående dagarna, för febern slog till och många band missades. På dagens lista fanns Running Riot till att börja med. När jag med sällskap kom till Olympiascenen så möttes vi istället av Geoffrey Oi!Cott. Dessa herrar var iklädda cricketkläder och viftade med cricketträn. Fascinerande syn. Men i musikväg var det riktigt bra och jag vill gärna se det igen. De drog ut på tiden en del men lämnade till slut över till Running Riot.

Running Riot

Irländarna gjorde bra ifrån sig med en ganska tunn publik till en början. De spelade favoriter som Double the Pain och Lost Generation. Under spelningen bombarderades musikerna med gummiankor från publiken. Sångaren tyckte det var kul och langade tillbaks så många han kunde. Om någon förstår varför detta hände så välkommen att förklara.

The Pigs

Åter till ett band som nyligen återförenats. The Pigs stod på Arena och levererade. Tight och ös istället för tröttheten som man kunde förvänta sig. Till allas stora glädje körde de Youthanasia hyfsat tidigt i setet och fortsatte med grymt gitarrspetsade låtar som They Say, General Election och Explotation. Leadgitarren hade lite problem med en sladd som glappade, men annars var det kanon.

Subculture

Subcultures tur. De spelade samtidigt som "Oi!-giget" (en spelning som hålls samtidigt som Rebellion-festivalen, delvis för att en del band inte får spela på den riktiga festivalen, delvis för att bråka) och förlorade nog en del publik på det. Dessutom var de trött och långsamma, men lyckades ändå få till en bra spelning. Materialet är delvis riktigt bra. De spelade två låtar från den nya sjuan; Take the World och Hidden Agenda samt gamla klassiker; Stick Together och University City. Helt klart en till värd återförening, och kul att de faktiskt släpper nytt material.

The Enemy

Sedan blev det The Enemy. De är ju ok på skiva tycker jag. De har lie tendenser at göra intetsägande musik, även fast flera låtar är riktigt bra. Live var det grymt. Gubbarna öste på bra och vi i publiken fick höra bl.a. Last Rites, Fallen Hero och Punk's Alive, vilket är tre bra låtar.

Case

Efter The Enemy följde Case på Arena-scenen. De knockade mig totalt. Fy. Fan. Det var så sjukt bra. De har spelat några gig sedan de återförenades för någo år sen och släppte skiva och hade sig, och de är uppbokade på ett par gig nu också verkar det som. Alla som har chansen borde åka och se Case, för så bra var det. Självklart fick man åtnjuta låtarna från singeln Wheat From The Chaff, där Criminal Ways var mäktigast, Oh var svängigast (på typ hela festivalen) och Smiling my Life Away var bäst.

Någon lirare i The Only ones

Sista bandet för kvällen, denna tredje festivaldag, blev The Only Ones. De var 25 minuter sena, vilket var ok för att man satt i den där biosalongen. Och det var så tråkigt. Och efter-festival-febern började tränga på redan nu. Nej, de var iget att ha - även om andra i sällskapet tyckte annorlunda.

Sista dagen hade febern drabbat mig rejält. Så pass att jag abra såg tre band, missade miljoner band, och inte ens lyckades med att bli full. 

Första bandet var i alla fall Booze and Glory. De levererade som alltid, men det är något märkligt med dem. De har blivit stora, eller vad man ska säga, inom delar av scenen och hyllade och jag vet inte vad. Ändå så är de långt ifrån snortajta. Absolut inget måste så klart, men det känns konstigt. De spelade i varje fall många bra låtar från både första och andra albumet, och även England Will Never Change från splitsjuan med The Warriors. Our Passion kan ha varit den bästa låten (möjligtvis med undantag för Swinging Fuckin' Hammers). Avslutade gjorde de med att köra cover på Skinhead Love Affair, för en uppmärksam betraktare i lite fel tonart.

Pink Hearse

Näst sista bandet för detta års upplaga av Rebellion blev det lokala tjejpunkbandet Pink Hearse. Jag såg dem förra året och fattade tycke. I stort sett återupplevdes situationen i år. De spelade på samma scen, körde typ samma låtar och hade samma attityd. Lite roliga, lite hårda och lite coola. 

Och sista bandet. Gimp Fist. Dessa trevliga herrar levererade ett sing-a-longvänligt set, där Heart Full Of Pride (Perkele) tolkades och tillägnades alla svenskar på plats. Gimp Fist är riktigt bra. För den intreserade finns en split-lp med Last Rough Cause som är jävligt värd.

Nästa år hoppas jag på revansch i Blackpool, så jag slipepr ligga däckad av feber och missa band som Stiff Little Fingers.

Rebellion, Blackpool - Del 2

Ok nästa dag. Den började lugnt och ett gäng från Sverige satt i mitten av Winter Gardens för att avnjuta blaskig öl i plastglas och blev utsatta för The Slaughterhouse Kid, en medlem i Penetration som bestämt sig för att spela tvåhundra (eller åtminstone 3) instrument samtidigt och framföra någon slags country/trubadur/punk. När han hade vett att avsluta sitt set blev vi istället utsatta för Emma Hallows som spelar "amazing folk punk" som bara lät som en ganska vanlig, dålig, gymnasiekorridorstrubadur. 

Last Rough Cause

Det första vettiga som jag fick höra den här dagen var Last Rough Cause. De gjorde ett bra gig, som vanligt, men jag tror att de inledde med Violent Few, för jag missade en och en halv låt typ. I övrigt spelade de bl.a. Glory Days, My Life (som ju är riktigt jävla skitbra), Category C (där trummisen Max hoppar in på sång) och avslutade det hela med en cover av Riot Squad (Cock SParrer) med lite knackig text, men annars bra. Bandet har nyligen släppt en split-Lp med Gimp Fist som borde ägas av de flesta.

Patrol

Patrol var nästa gäng herrar som återförenats nyligen (återigen, vad jag vet) och som jag inte har haft någon chans att se förut. Det jag har hört med dem innan är typ deras bidrag på A Country Fit For Heroes #2 och det är ju mycket bra. Utöver detta så har de släppt ett par demos (tidigt 80-tal), en singel runt 2000 och ett cd-album 2011 (som jag nu gärna vill ha). De spelade i varje fall Unknown Soldiers från ovan nämnda samling och det var så klart bra. Övriga låtar, som jag inte har någon koll på, var riktigt jävla bra det med - trots en mycket märklig leadgitarr med en väldigt futuristisk effektpedal.

Den fantastiska gitarristen i Patrol. Se på honom!

The Fits

Nästa återförenade band var ett lokalt sådant, The Fits, som jag måste säga gjorde ett bedrövligt gig (i stort sett). Jag hajpade ju upp dem och tvingade med diverse halvt intresserade vänner dit och fick sedan stå där och skämmas medans bandet harvade sig igenom låtarna på halvtempo. Mick Crudge (sågaren) verkade hög och ramlade runt på scenen och smekte sig själv och verkade ibland mest intresserad av att knäppa upp en till knapp på skjortan än att leverera musik. Mitt i allt så drog de igång Tears of a Nation som verkligen är bandets högsta topp och tack och lov var det riktigt bra. Sen tröttnade jag.

The Restarts blev det sen. Innan när jag har kastat ett öga på dem har det varit på den stora scenen, Empress Ballroom, och jag hatar den scenen. Nu spelade de på Olympia, vilket var mycket bättre. De gjorde ett lysande gig och jag fick höra i princip samtliga av mina favoriter: Enemy's Enemy, Big Rock Candy Mountain, Time Waster (som för kvällen blev en känga till Facebook), Frustration och Outsider. Det var säkert, stabilt, hårt och jävligt bra.

Lost Cherres

Efter The Restarts dröjde jag kvar några låtar med nästa band: Lost Cherres, som jag hade hört skulle vara bra. Jag blev övertygad av det kvinnofrontade anarkopunkbandet och köpte en dubbel-cd med allt tidigt material.

Mer anarkopunk på kvällen i form av Conflict. Allting var dåligt då. Lång jävla kö för att få köpa en snakebite, cider som tar slut och bara lång, lång väntetid innan jag fick min blaskiga dryck. Så när jag väl kunde koncentrera mig på bandet så insåg jag att jag lika gärna kunde ha köat en halvtimme till. Jag tycker det var tråkigt som fan. Herrarna i bandet var trötta och anfådda och de valde många långsamma låtar. När de spelade The Serenade is Dead började bandet som skulle spela därnäst (på andra scenen i samma rum) att soundchecka och jag tröttnade igen. 

The Pirhanas sågs sedan, på den mycket sympatiska och för året nya scenen Opera. Här var det sittplatser och jag såg att det var gott. Ännu ett band med farbröder och ännu ett gäng som hade ett bra tag kvar till sitt bäst-före-datum. När de började spela tänkte jag spontant på det här:

3/5 av The Pirhanas

Även fast jag kanske inte skulle lyssna på dem så mycket hemma så var det just där och då en enormt trevlig upplevelse. Tror att någon låt kan ha hetat Getting Closer, den var grym.

Anti-Pasti

Men det blev så småningom dags att slita sig från stolarna, så mjuka och sköna de va, för att se kvällens sista band: Anti-Pasti. Jag förstår inte ståhejet som fanns runt bandet på 80-talet och jag förstår inte de som hajpar dem idag, men ändå - ytterligare ett band som återförenats som man måste se. De spelade tight och väl ihop och gjorde det mesta bra, det är bara det att låtarna inte är så bra. Sångaren gick runt på den stora scenen och viftade med armarna som vore han någon slags superstjärna. De spelade Two Years Too Late, Let Them Free och Six Guns, vilket var bra, men väntan på No Government blev för lång, så det blev hemväg.

Det får nog bli fler delar, en för varje dag. Jag är så jävla långsam.

Rebellion, Blackpool, 2012 - Del 1

Då ska jag försöka skriva något om festivalen som jag för fjärde året i rad besökte. Det är en jävligt trevlig tillställning. Ett skitigt och förfallet Blackpool invarderas av punkare, skinnskallar och allt möjligt löst folk en gång om året och hundratals band bjuder på bra och dålig musik. Popeyes håller en med käk som inte är speciellt engelskt, i form av kebab och pizza och hälften av årets skivkvot fylls snabbt som fan innte på Winter Gardens där både rariteter inhandlas, och luckor i samlingen fylls. Men jag kommer framförallt avhandla de band som jag såg, helt eller delvis, för annars blir det på tok för mycket. Då börjar vi:

I musikväg började det på förfesten på puben Rose and Crown dagen innan festivalen öppnade. Där var mycket folk och ganska hög musik. Det var en Dj med mycket god musiksmak (även när det blev rocksteady så valde han rätt låtar), men som i övrigt var värdelös. Mellan varje låt lade han in en massa effekter för att övergången skulle låta bättre (?) och även under låtarna höll han på med en massa pajaserier. Det var frustrerande och till slut hade vi blivit tillräckligt fulla för att tillåta oss att gå hem så vi slapp skiten.

3/4 av Xtract

Första bandet som sågs var Xtract, efter att ha blivit underhållen av en unge (med VIP-pass) som hjulade runt och slog volter i ett övergivet rum inne på Winter Gardens. Xtract var ett av flera band som jag såg för första gången i år och som har gjort en lyckad comeback. Alltså: de har repat och lyckas leverera låtarna tight och bra. De inledde med Insanity Living och det kändes bra med en gång och de fortsatte med bl.a den lysande War Heroes (och detta var verkligen ruggigt bra), Iron Lady, Boys in Blue och avslutade det hela med Blame it on the Youth. Det var en så bra inledning som det kunde bli på festivalen.

Sedan blev det 5-6 låtar med Fire Exit som var bra men som inte gjorde något vidare intryck. Blåset som var med ibland var bra. För att ha hållt på i 33 år (enligt deras Myspace) så var det ju inte så intressant. Fast saker jag har hört på skiva innan har jag tyckt om.

Arga farbröder i The System

Snuff hade jag blivit rekommenderad att se, så dit sprang jag innan The System och jag måste säga att det var svårt att slita sig. Bandet hade en jävligt skicklig trummis, som dessutom stod för sången. Det var imponerande. Dessutom hade bandet, förutom basen och gitarren, även en synth och en trombon vilket så klart satte prägel på den något märkliga, men jävligt ösiga, hårda och samtidigt popiga punken. Ja, det var verkligen något att se live. Jag har tagit elva skitdåliga bilder på Snuff. Inte en enda bra.

The System alltså. Ett till band som mig veterligen inte har lirat på ett tag. De gjorde ett mindre slipat set än Xtract, men det var ändå kul att se. Jag fick höra både Prisoner of Conscience och Warfare så jag var ganska nöjd när jag gick därifrån för att, för enda kvällen den här festivalen, natta fru Snigel tidigare än jag själv gick och sov.

The Business - Bilder är inte min grej

Tillbaks i tid till The Business som levererade med råge, trots att ljudet inne på den stora scenen (Empress Ballroom) ofta är så jävla dåligt. Ett axplock av alla hitlåtar de spelade är: The Truth the Whole Truth and Nothing but the Truth, Out In The Cold, Blind Justice, Real Enemy och avslutningsvis: Suburban Rebels och Drinking and Driving. Micky Fitz han också med att skälla lite på en roddare och hålla ett litet tal om punk innan de drog igång Loud, Proud and Punk. Han påminde alla punkare om att Business faktiskt är ett punkband, och inte bara spelar för skinheads och att Oi! faktiskt är punk. Det tycke jag var bra, även om jag tycker att det verkar vara skinnskallarna som kan behöva en påminnelse ibland. 

Buzzcocks

Sista bandet för kvällen blev Buzzcocks och det var inte alls så kul som det skulle kunna vara. Ljudet var dåligt och låtvalet lika så. Jag lyssnade till Boredom och en handfull andra, tråkigare, låtar sedan gick jag hem för att sova.

Detta är allt jag hinner med. Nu måste jag ju snart gå till jobbet.

Headons - Threepointfive (DIY - Cd)

Headons alltså. De är intervjuade här och har med en låt från den här skivan på Turist i Tillvaron #2. I intervjun kan ni läsa om resten av diskografin. Här kommer några ord om skivan Threepointfive.

Först och främst är själva skivan snygg. Inte omslaget, som det inte är något fel på, men skivan. Den föreställer en öppnad ölburk. Musiken då? Ja… Detta niospårsverk inleds med ett för långt intro som är helt onödigt och intetsägande men som efter ett tag, på ett snyggt vis, övergår till den första riktiga låten; Glassbowl. Vi snackar helt okej tempo och plötsligt en oväntat kör som sitter som en smäck. Sen tar låten slut, även det oväntat. Det känns som om den inte hinner bli klar, men bra är den i vilket fall som helst. Vi går vidare och bjuds på några ordentligt Rock ’n’ Roll-influerade låtar där verserna ganska ofta bara känns som transportsträckor till refränger av varierande kvalité. Låtarna Someone Else och Once Upon är båda bra låtar med ackordföljder som har gått igen många gånger hos många olika band och det är inte direkt något färskt som läggs till här, men det blir bra ändå. Nästa låt är Fuck You, vilket är en anti-nazi-låt och också (men inte därför) den bästa låten på skivan. Den är lite snabbare och har ett bra driv i både vers och refräng. Här börjar jag känna lite vibbar från amerikanska streetpunkband som (delar av) Lower Class Brats. Annars känns också en tydlig inspiration av amerikansk 77-rock ’n’ roll-punk om vi ska hålla på med många genres. Låtarna efter Fuck You är lite tråkigare men fortfarande helt ok. På sista spåret händer det något. Här blir det snabbt och hårt och låter som ett helt annat band. Har jag missat något? Det är i vilket fall som helst ett välkommet ombyte och en bra låt. 

Skivan är på det stora hela bra, även om vissa delar blir lite ointressanta och att en del låtar (typ Don't want you och Only Boy) smälter ihop.

Derby Sthlm

Nästa band är Derby Sthlm. De har spelat en del på senaste i Stockholm och de verkar nästan vara krogen Snövit's husband tillsammans med Topper. I vilket fall som helst:

1. Presentera gärna medlemmarna i bandet (vem spelar vad, vilka andra band har de spelat i osv), på vilket vis, och hur utlämnande, ni vill.

På leadgitarr och sång har vi Uffe, han har tidigare spelat i diverse band som Bohemia och Kabinettet. På annan gitarr och mer sång har vi Leffe. Han sjöng och speladegitarr Tredje könet när det begav sig. På bas finns Stefan, tidigare basist i Simon & the problem childs och innan spelade han trummor i Klägg. I Klägg spelade Turbo gitarr men nu spelar han trummor i DERBY STHLM och körar. Turbo har även trummat i Bårhuset och Cher Pierre &Les Pünkxz. På klaviatur har vi Jeppe. Hans musikbakgrund är tydligen hemligstämplad.

2. Var finns bandet beläget geografiskt?

Vi lever och verkar i Stockholm. Repar i kulverten i ett gammalt dårhus. Skriken sitter i väggarna och blir fina bakgrundskörer.

3. Hur länge har bandet funnits, har ni släppt något (och i så fall vad) och är ni aktuella med något nytt? Skriv några rader om bandets övriga historia. Anekdoter och kuriosa är kul.

Vi har funnits i ca ett år. Bandnamnet kom ganska naturligt eftersom vi består av AIK:are och Bajare som gick ihop i en allians mot alliansen.

4. Är det något speciellt som driver er som band, förutom just musiken? Hat eller kärlek mot/till något/någon eller så?

Vi hatar alliansen. Det går inte att med ord beskriva hur mycket. Bandet är väl mer eller mindre ihopslängt bara för att alliansnötterna ska försvinna från makten. Alliansen är den största katastrof som drabbat landet och Stockholm i synnerhet.

5. Beksriv hur ni låter. Jag vet att många drar sig för att använda sub-genres, men för att beskriva soundet så använd gärna någon etablerad sådan, eller hitta för all del på en egen. Jämförelser med andra band, nutida eller sedan länge döda och begravda spelar ingen roll, uppskattas.

Vi låter som en blandning av allt vi har lyssnat på under årens lopp. Mycket tidig punk både utländsk och svensk. Ebba grön och KSMB. Det viktiga för oss var att sjunga på svenska. Sen ville vi ha stämsång och körer.

6. Var kan man köpa eventuella skivor eller, på nätet, få sig ett smakprov?

Vi har en hemsida. www.derbysthlm.se
Där kan man lyssna på våra demos vi har lagt upp och om man registrerar sig så kan man även ladda hem demolåtarna. Vi håller på med att spela in en skiva men eftersom vi vill göra så mycket som möjligt själva så går det lite trögt eftersom ingen av oss är nån ljudtekniker.

7. Har ni spelat mycket runt omkring i landet? Finns det någon stad i Sverige som ni skulle vilja besöka med bandet?

Hittills har vi bara spelat i stockholmstrakten. Vi skulle gärna spela runt om i landet. I Stockholm är det tyvärr ganska svårt att spela ute. Det finns inte många ställen för livemusik kvar.
8. Vad finns det för bra punkband i Sverige idag?

Topper,Tysta mari, Monark X har väl lagt ner tyvärr.

9. Vad anser ni om Sveriges punkscen i övrigt?  

Vi har väl ganska dålig koll eftersom vi är medelålders gubbar som har varit borta från svängen med att ta hand om familj och sånt… Men vi är mycket argare nu och istället för att bli ett coverband som spelar på nån slags punk after ski så ville vi göra nya egna låtar. För samhället har blivit mycket sämre nu  än när punken kom på 70-talet så det finns gott om saker att bli förbannade på

10. Vad finns det för bra, aktiva, punkband i övriga världen?

Rancid, Alkaline trio, Damned, listan kan bli lång

11. Hur ska arrangörer göra för att boka er? Passa på att göra reklam.

Skicka ett mail till info@derbysthlm.se  med ett erbjudande vi inte kan tacka nej till så