Rebellion, Blackpool, 2012 - Del 3

Sångare i Geoffrey Oi!Cott.

Det blir en sista del om de två återstående dagarna, för febern slog till och många band missades. På dagens lista fanns Running Riot till att börja med. När jag med sällskap kom till Olympiascenen så möttes vi istället av Geoffrey Oi!Cott. Dessa herrar var iklädda cricketkläder och viftade med cricketträn. Fascinerande syn. Men i musikväg var det riktigt bra och jag vill gärna se det igen. De drog ut på tiden en del men lämnade till slut över till Running Riot.

Running Riot

Irländarna gjorde bra ifrån sig med en ganska tunn publik till en början. De spelade favoriter som Double the Pain och Lost Generation. Under spelningen bombarderades musikerna med gummiankor från publiken. Sångaren tyckte det var kul och langade tillbaks så många han kunde. Om någon förstår varför detta hände så välkommen att förklara.

The Pigs

Åter till ett band som nyligen återförenats. The Pigs stod på Arena och levererade. Tight och ös istället för tröttheten som man kunde förvänta sig. Till allas stora glädje körde de Youthanasia hyfsat tidigt i setet och fortsatte med grymt gitarrspetsade låtar som They Say, General Election och Explotation. Leadgitarren hade lite problem med en sladd som glappade, men annars var det kanon.

Subculture

Subcultures tur. De spelade samtidigt som "Oi!-giget" (en spelning som hålls samtidigt som Rebellion-festivalen, delvis för att en del band inte får spela på den riktiga festivalen, delvis för att bråka) och förlorade nog en del publik på det. Dessutom var de trött och långsamma, men lyckades ändå få till en bra spelning. Materialet är delvis riktigt bra. De spelade två låtar från den nya sjuan; Take the World och Hidden Agenda samt gamla klassiker; Stick Together och University City. Helt klart en till värd återförening, och kul att de faktiskt släpper nytt material.

The Enemy

Sedan blev det The Enemy. De är ju ok på skiva tycker jag. De har lie tendenser at göra intetsägande musik, även fast flera låtar är riktigt bra. Live var det grymt. Gubbarna öste på bra och vi i publiken fick höra bl.a. Last Rites, Fallen Hero och Punk's Alive, vilket är tre bra låtar.

Case

Efter The Enemy följde Case på Arena-scenen. De knockade mig totalt. Fy. Fan. Det var så sjukt bra. De har spelat några gig sedan de återförenades för någo år sen och släppte skiva och hade sig, och de är uppbokade på ett par gig nu också verkar det som. Alla som har chansen borde åka och se Case, för så bra var det. Självklart fick man åtnjuta låtarna från singeln Wheat From The Chaff, där Criminal Ways var mäktigast, Oh var svängigast (på typ hela festivalen) och Smiling my Life Away var bäst.

Någon lirare i The Only ones

Sista bandet för kvällen, denna tredje festivaldag, blev The Only Ones. De var 25 minuter sena, vilket var ok för att man satt i den där biosalongen. Och det var så tråkigt. Och efter-festival-febern började tränga på redan nu. Nej, de var iget att ha - även om andra i sällskapet tyckte annorlunda.

Sista dagen hade febern drabbat mig rejält. Så pass att jag abra såg tre band, missade miljoner band, och inte ens lyckades med att bli full. 

Första bandet var i alla fall Booze and Glory. De levererade som alltid, men det är något märkligt med dem. De har blivit stora, eller vad man ska säga, inom delar av scenen och hyllade och jag vet inte vad. Ändå så är de långt ifrån snortajta. Absolut inget måste så klart, men det känns konstigt. De spelade i varje fall många bra låtar från både första och andra albumet, och även England Will Never Change från splitsjuan med The Warriors. Our Passion kan ha varit den bästa låten (möjligtvis med undantag för Swinging Fuckin' Hammers). Avslutade gjorde de med att köra cover på Skinhead Love Affair, för en uppmärksam betraktare i lite fel tonart.

Pink Hearse

Näst sista bandet för detta års upplaga av Rebellion blev det lokala tjejpunkbandet Pink Hearse. Jag såg dem förra året och fattade tycke. I stort sett återupplevdes situationen i år. De spelade på samma scen, körde typ samma låtar och hade samma attityd. Lite roliga, lite hårda och lite coola. 

Och sista bandet. Gimp Fist. Dessa trevliga herrar levererade ett sing-a-longvänligt set, där Heart Full Of Pride (Perkele) tolkades och tillägnades alla svenskar på plats. Gimp Fist är riktigt bra. För den intreserade finns en split-lp med Last Rough Cause som är jävligt värd.

Nästa år hoppas jag på revansch i Blackpool, så jag slipepr ligga däckad av feber och missa band som Stiff Little Fingers.