Som vi ser är tillskotten The Templars, Agent Bulldogg (alla blev förvånade) och East End Badoes. Personligen höjdes nivån med minst ett steg per band här. Tre riktigt bra bokningar. Nu blir det en spännande väntan på de två sista banden, och framförallt på vilket band som är årets headline.
På grund av saker som hänt förut, och självklart det faktum att detta snarare var ett firande än en regelrätt spelning, hade man försökt reglera flödet av besökare genom inbjudningar på facebook etc. Trots detta så fanns det rötägg på plats som gjorde kvällen till en delvis trist upplevelse för några andra besökare. På det stora hela var det ändå en riktigt trevlig kväll.
Nu har jag dragit ut på det här så länge så jag minns inte vilken ordning banden spelade i, men detta är vad jag tyckte:
Agent Bulldogg
Dödsångest gjorde ett bra gig kantat av tramsiga kommentarer från sångaren. Bandet är väl inte helt seriöst men består av kompetenta musiker och sitter på några bra riff och refränger. Det blir väl till att se dem igen någon gång så får de en lite mer rättvis beskrivning.
London Diehards
Kombatants såg jag inte särskilt mycket av. På sätt och vis får jag en känsla av att de på kort tid har blivit hyfsat "stora", samtidigt som jag hört mycket kritik om deras debutalbum. I varje fall så tycker jag att de har en del bitar i en del låtar som är helt ok, men på det stora hela var det ingen sensation att se dem live igen.
Agent Bulldogg gjorde som vanligt ett bra gig med nya och gamla låtar. Inte den mest spännande låtlistan den här gången, men lite ska det väl varieras. En helt ny låt, Öga För Öga, spelades och den mötte alla förväntningar man kan ha på bandet.
Superyob
London Diehards var nog roligast att se då jag inte har sett dem förut. Även de presenterade en ny låt, Band Of Brothers. Ironiskt nog höll ett bråk på att utbryta under just den låten (som ni kanske kan lista ut vad den handlar om på titeln) men Tel (sångaren) klev då ner från scenen och särade på de inblandade och inget allvarligt hann hända innan det var löst.
Superyob var så klart grymma med en hit-späckad låtlista med mycket allsång till publikens stora glädje.
PST har gjort ännu ett grymt arrangemang och jag ser fram emot framtida gig.
På Fredagen kändes det
som om man redan hade festat i en vecka, men skam den som ger sig. Allt
för många gamla och nya vänner och för lite tid, ni vet, för att inte
tala om banden. Agent Bulldogg öppnade av banden i Fryshuset och levererade som alltid. Riktigt bra var Conflict-covern (The Serenade Is Dead).
Efter Agent Bulldogg var det Argy Bargy som gjorde ett riktigt grymt gig som vanligt.
Infa Riot
Infa Riot spelade som näst sista band den här kvällen och gjorde det med stil. Till sist fick Peter and the Test Tube Babies
kliva på och rundade av kvällen. De inledde med flera hits och mot
mitten av giget blev det lite tråkigare. Det gjorde inget. Allt var bra
ändå.
Agent Bulldogg släpper en sjua med nya låtar! På Youtube kan man höra bitar av det, och det låter skitbra! Så här säger agenterna:
"The Easter bunny comes with great gifts this year! ON PSK 2013 AGENT BULLDOGG RELEASES THEIR NEW 7"Ep "Vi är tillbaks" 4 songs of pure swedish Oi!!!Get it at our merchsale at the concert!!!!"
Efter en lång vecka på jobbet kom äntligen fredagen och med den sol och bilresa till Västerås. Det var trångt men gick bra ändå, i gott sällskapt, med god dricka och med två nya skivor från Kjell Hell (Gatans Lag - Från Fest Till Arrest och Torpedo GBG - Nu Jävlar, som båda också kommer att recenseras här) i cd-spelaren.
Kvällen skulle bjuda på Kombatants, Projekt Oi! och Agent Bulldogg på Bankiren, möte med vänner från lite varstans och ett par för många öl.
Inne på stället var det mycket folk. Många för mig okända men också en hel del bekanta ansikten.
Kombatants började och höll på i en evighet, fick jag intrycket av. De spelade en massa covers (bland andra Cock SParrer - Take 'Em All och Blitz - Razors In The Night) och var över lag bättre live än på skiva. Det var en positiv upplevelse.
Projekt Oi! kan ha spelat fler covers (bland andra Ebba Grön - Beväpna Er, Sham 69 - Hurry Up Harry, Cock SParrer - Watch Your Back och Perkele - Yellow And Blue) än Kombatants och var även de mer övertygande live än vad deras debutalbum är. Deras största hit, Fanta och Rosé (säger jag som inte har stenkoll på bandet) och Rock 'n' Roll Död var två höjdpunkter under kvällen.
Agent Bulldogg avslutade kvällen med ett rejält drag men jag kan ärligt säga att min perception inte var på topp. De körde Watching The Rich Kids och Det Liv Jag Älskar, vilken vi tidigare hört med Projekt Oi!, i cover-väg och så klart en massa egna klockrena låtar.
Jag hörde att det var lite rabalder utanför stället och ett mindre slagsmål bröt ut men inne i lokalen var det trevlig stämning och folk tycktes njuta av musiken.
Det här uppdateras eventuellt med lite bilder, men inget säkert.
Sex stycken band stod på schemat den här kvällen, men omständigheterna var sådana att jag inte var på plats förrän efter de tre första banden var klara. Jag missade alltså Submongo, som jag inte har någon koll på, Dissocial som jag gärna hade sett igen, med ny basist och allt och Derby Sthlm, som är riktigt bra live. Det jag fick se var Psykbryt, för första gången, Hyrda Knektar som debuterade live och Agent Bulldogg.
Psykbryt imponerade och kändes som rätt band på rätt plats, där på 44:ans scen, med en svettig och hyfsat ung publik. Det handlar ju om ganska snabb och driven musik, med mycket melodier. Alltså något som gör sig riktigt bra live. Detta kompletterades med skickliga musiker och en bekväm scennärvaro. Trummisen imponerade nog mest. Han såg skitarg ut och var mycket sklicklig.
Hyrda Knektar gjorde, som sagt, sitt första framträdande live, och de gjorde de mycket bra. Gatorna Brinner I Natt och Stockholm Behöver Dig var riktigt grymma att se/höra live. Nicole Assine stod för en del av sången och gjorde det, om än kanske något nervöst, mycket bra. Jag hoppas de fortsätter med liveandet och att man snart har möjlighet att se dem igen.
Hyrda Knektar
Hyrda Knektar
Agent Bulldogg avslutade kvällen. Det känns som om jag har skrivit om dem riktigt många gånger nu. Det var riktigt bra. Jag har väldigt svårt att säga något negativ om Bulldogg. Även när folk (och även bandmedlemmarna själva) har sagt att någon spelning inte har varit så bra så har jag inte upplevt samma sak. Självklart är jag medveten om när några textrader missas eller om det fumlas en aning med något instrument, men det brukar inte påverka vad jag tycker om spelningen. Delvis är det så att Agent bulldog's låtmaterial är så pass bra, och jag har lyssnat på dem så pass länge, att jag bara tycker det är grymt att se live, jämt. De avslutade i alla fall giget med 4-Skins' "Chaos", med sceninvasion och en mick som passades runt.
Som arrangemang var Julpunken riktigt bra och det är alltid kul att vara på 44:an och scenens tillväxt ser ju lovande ut. En annan kul grej, och som jag tycker är allra bäst, är blandningen på banden. Det finns tillräckligt mycket trams mellan band, arrangörer, grupper av människor osv, som det redan är. Då är det en frisk fläkt att någon bokar både crust och Oi! och vad man nu ska kalla allt det andra. Mer sånt!
För att se fler videos från tillställningen, kolla in Skankox69 på Youtube.
En fullspäckad och fenomenal helg vad det. Det var mycket som skulle hinnas med, men jag fokuserar på det punkrelaterade. På fredagen gjorde Agent Bulldogg, Antipati och Psykbryt en spelning tillsammans på Kafé 44. Det var en enormt lyckad tillsätllning tycker jag och förvånansvärt många punkare och skinnskallar, som inte har åldern inne för de flesta giggen i Stockholm, dök upp. Det var så klart riktigt kul att se, både banden och publiken. Agent Bulldogg spelade Den Jag Är och låten som går typ "Sån tur att du har alla svaren", två nya låtar som är riktigt jävla bra och jag är peppad på ett nytt släpp så jag blir tokig. Nästan. De levererade vad man ville ha, och Karl XII klämdes in som en extralåt på slutet. Psykbryt missade jag tyvärr, men får en till chans, även det på 44an, senare i månaden. Antipati gjorde också sin grej. Det blev lite fel i vissa texter, men det var bra låtval - vi fick bland annat höra Vintern, och publiken verkade nöjd. Det enda som saknades var en egen termos med glögg.
På lördagen var det som bekant Gatans Musik. The Bristles, Bitch Boys, Troublemakers, Attentat och Alonzo & Fas 3 spelade på Fryshuset vid Gullmarsplan. Det var ett grymt arrangemang där allt överskott gick till Situation Stockholm. Likt spelningen på 44an dagen innan så var det många yngre på plats, det var 13-årsgräns, och det var återigen kul att se. Dessutom kom det faktiskt bra med folk. Det blev inte slutsålt, men godkänt i alla fall. Ett tag såg det ju lite segt ut och folk väntade verkligen in i det sista med att köpa sina biljetter. Många blev köpta i dörren, vilket var bra då mer pengar gick till Situation Stockholm, men för arrangörernas trygghet tror jag det är uppskattat att köpa förköpsbiljetter. Ingenting att älta om nu. Det gick ju bra.
Första band att inta scenen var The Bristles. Ni kan se här vad jag tyckte om deras senaste skiva. Bland annat spelades Gulag, The American Dream och den så tråkiga Spirit Way från den skivan. Det var mycket nytt och lite gammalt i ett kort set på kanske 35 minuter. Men bra var det faktiskt. Det övertygade mer live än på skiva och det var så klart kul att höra Last Survivors och Boys Will Be Boys.
Bitch boys äntrade därefter scenen och Frobbe Froman var iklädd ett par rosa skinnbyxor som man kan känna igen från omslaget till Jag Trivs. Även dessa herrar bjöd på godkänd underhållning. Automobil, Lördagsrebell, Du Ska Dö och Jag Hatar Dig är ett urval av vad som spelades. Versionen av Ted Gärestads Jag Vill Ha En Egen Måne blev en av publikens höjdpunkter, att döma av skriken, men jag tycker den är ganska tråkig faktiskt. H-son Produktion var en annan publikfavorit. Och den är ju kul.
Troublemakers hade med sig en cd-singel (70 ex tror jag) som de sålde på plats. Alla pengar gick till samma ändamål som resten av galan. Från scen meddelades det att skivan hade sålt slut! Bra jobbat alla. Låten på singeln, Stockholm, framfördes också live och det var tyvärr ingen höjdare. Den var Troublemakers-dålig, vilket inte är en rent dålig låt, men som inte platsar i toppen av deras verk. Förutom singelspåret spelades också ett grymt set med bara bra låtar. Favoriter som Utan Hjärta Stannar Sverige, Mammas Flickor, Lilla Blå, När Månen Lyser Klar och Hjältarna Skålar I Blod framfördes, och jag hörde att det var gott. De är ju hårda, som har hållt på så länge och fortfarande levererar.
Efter detta hade vi det andra Götlaborgsbandet: Attentat. Det var en personlig höjdpunkt. bland annat för att det var första gången jag såg dem. Först slog det mig att Jönsson fortfarande har en skitbra röst. Det var värt lite mer än hälften av hela upplevelsen med bandet. Helt enormt. Vi fick höra Fy Fan Svenska Man som också finns som nysläppt singel, Tatuerade Tårar, Operahuset, Som En Fågel och till slut Ge Fan I Mig. Och det var mycket bra. Farbröderna var tighta och säkra.
Sista bandet för kvällen var Alonzo & Fas 3. Hypen kring bandet övergår mitt förstånd lite. De körde tre egna låtar, resten var KSMB och Stockholms Negrer och Alonzos röst fanns ju inte (i och för sig på grund av en spelning dagen innan). Självklart är det kul att höra alla KSMB's skitbra låtar framförda av en orginalmedlem, men poängen med bandet försvinner lite. Han är kompad av skitduktiga musiker från väl etablerade band och kör ändå i princip bara covers, för det är ju vad det är nu. Alltså, det är ju bra, delvis riktigt jävla bra, men jag går inte igång på det så mycket som jag skulle vilja. De nya låtarna var i alla fall helt ok men stod sig inte väl mot de gamla. Tidens Tempo, Atomreggae (där en kille från publiken fick gästsjunga), Knark e Gott, Klockan 8, Dörrterror och Sexnolltvå är några av de låtar som spelades.
Sedan var det slut på den kvällen. Jag hoppas på en årlig fest.Tack arrangörer, band och publik. Stort tack.
Som bekant (för några i alla fall) så hade den nya Stockholmsklubben Klubb Antisocial premiärkväll i lördags. Det hela skedde på Skål! vid Hornstull och var riktigt bra. Det var en liten scen, och lokal, men det var fullt med folk som var där för att stödja scenen och se Agent Bulldogg spela. Bulldogg gjorde ett riktigt bra gig och arrangörerna blev nöjda. Nästa tillfälle det är Klubb Antisocial blir det två band, The Dräperz och Strindberg Som Tortyr. Mer information kommer om det.
17:e november drar den nya Stockholmsklubben Klubb Antisocial igång. Det blir inga mindre än Agent Bulldogg som inviger vad som förhoppningsvis blir en lysande karriär för damerna bakom klubben. Skivor spelas av Ge Oss Mera Sprit Dj-Crew. Länk till eventet här.
Det är inte väldigt lång tid kvar till det eminenta evenemanget Gatans Musik! Vi snackar Attentat, Troublemakers, The Bristles, Bitch Boys och Alonzo & fas 3. Som om det inte vore nog så går alla pengar till Stockholms hemlösa. Det finns varken anledning eller ursäkt till att inte dyka upp på det här. Det är inte ens åldersgräns!
Dagen innan är det dessutom förfest på Kafé 44. Pengarna här går till Musketörerna. Då är det Psykbryt, Antipati och Agent Bulldogg som står för underhållningen.
För att köpa biljetter till Gatans Musik, klicka här.
För att kolla in eventen på facebook: Gatans Musik och giget på 44an.
"Andra bandsläppet till PSK4 är inga mindre än "husbandet" AGENT BULLDOGG
som startade 1986, mest för att ha något att göra, spela sin version av
punk och dricka några öl tillsammans. Att Bulldogg alltid var mer eller
mindre motarbetade ökad
e bara viljan att
göra deras grej på sina villkor. 26 år har gått, och trots att
medlemmar kommit och gått är drivkraften densamma. Vänskapen och det
gemensamma intresset är det viktigaste, samt förstås att få dela det med
alla polare som omgivit bandet under alla år."
"Vi har legat lågt med
spelningar men är nu tillbaka och enligt oss gör vi det ordentligt genom en
turné den första helgen i November under namnet The Real Oi! Tour 2012. Det är
första gången vi ger oss på att göra en turné och vi satsar på att ge er ett av
Englands och ett av Sveriges bästa band i form av Condemned 84 och Agent
bulldogg!
Denna turné är även en klubbturné med väldigt begränsat antal
biljetter på varje ställe och du ges troligen inte många chanser att se en sådan
uppsättning av band i såpas...s små
lokaler!
Följande städer stannar vi till i:
Torsdagen den 1:e
November – Norrköping. Spelningen hålls på Kulturhuset (I samma hus som
kulturkammaren, Slottsgatan 133) och man släpper in 80 personer. Denna spelning
är den enda på turnén som INTE har någon ÅLDERSGRÄNS och som även kommer ha ett
supportband vid namn Dödsångest (nrkpg). Insläpp 19.00, Entré 200 kr. Biljetter
köps via www.tickster.com. (sök på Condemned 84)
Fredagen
den 2:e November – Eksjö. Spelningen hålls på Hijackers Rock n´roll &
Motorclub och man släpper in 150 personer. Åldersgräns 18 år, Insläpp 19.00.
Entré 250 kr. Biljetter köps via www.tickster.com (sök på Condemned
84)
Lördagen den 3:e November - Stockholm. Spelningen hålls på China
Station i Haninge och man släpper in 150 personer. På detta gig kommer det även
bli supportband i form av The Lowlifes (sthlm). Åldersgräns 18 år, Insläpp
19.00. Entré 280 kr. Biljetter köps via www.tickster.com (sök på Condemned
84). Spelningens lokala arrangör är Club Disorder!
Vi ses i dimman
allihopa!"
Delvis gamla nyheter. Det nya är dock att The Lowlifes supportar på Stockholmsspelningen och att samma spelning har bytt lokal, från Snövit till Chona Station.
Jag upptäckte att jag knappt har några bilder från själva gigen. Dåligt. Flyern kommer upp snart, det är något fel just nu.
Det var dags att åka iväg igen, denna gång till Spanien och Barcelona. Målet var att se Antipati och Agent Bulldogg ännu en gång bortom Sveriges gränser och denna gång supportade av Spaniens egna Glory Boys. I ett ganska litet sällskap spenderade vi dagarna innan giget med att dö i solen och dricka rusdrycker. Det hela var mycket angenämt.
På Fredagskvällen var det förfest och i samma veva anlände även banden med de sista delarna av sitt entourage. Vi hängde på något märkligt hak i närheten av förfesten där en stackars kvinna kunde engelska och männen hon jobbade med mest igonrerade oss (även vid direkt tilltal). Det blev punk i högtalarna inne på förfesten, många klassiker från olika epoker och länder. Sedan blev det ska och jag blev full.
Lördagen, dagen för giget, visste ingen vart spelningen skulle ta plats. Detta hade hållits hemligt och arrangören hade berättade för mig att "this is a very private gig" och att bara "good people" skulle dyka upp. Planen var i alla fall att vi skulle mötas på en krog inne i Barcelona och sedan gemensamt ta oss ut till El Prat, byn där spelningen skulle vara. Eftersom att jag och fru Snigel redan bodde i El Prat så bestämde vi oss för att skita i planen. Istället drev vi omrking med vänner och drack öl. Mot kvällen lyckades en av oss få kontakt med någon från resten av svenskgruppen och vi fick så småningom reda på vart vi skulle.
Antipati soundcheckar
Öppningen och inledningsakten Antipati skjöts upp några gånger och istället satt folk (mestadels skinnskallar) utanför krogen och söp. När vi väl fick komma in så var man trevligt rund under fötterna och hittade fram till några skivbackar.
Snart började i alla fall Antipati, och det såg ut som om bandet börjar gilla att spela utomlands. Hitlåtarna regnade över oss i publiken, det var Antipati, Grabbarna, Punk På Berns, 800 Spänn, Slå Tillbaka och MTV Conspiracy (för att nämna några). Dessutom avslutade de med en cover på Blitz' Nation on Fire. Det var kul och bra. En kul parantes runt det här var att man hade hemlighållit för trummisen i bandet att Antipati överhuvudtaget skulle spela. Detta fick han reda på dagen innan när en annan svensk (som inte kände till lurendrejeriet) försade sig.
Efter Antipati spelade "en av arrangörernas plojband". Det lät ganska bra men jag lyssnade inte så mycket. Det var så trevligt att hänga utanför lokalen.
Agent Bulldogg med publik
Agent Bulldoggs tur och de förvånade genom att inleda med Staden Vaknar istället för Karl IIX. Mycket märkligt. De bjöd på, förutom Den Jag Är, på ytterligare en ny låt; Tack Vare Er, som var jävligt bra och i (numera) vanlig ordning blev det covers på Det Liv Jag Älskar och Watching The Rich Kids. Som extralåtar fick vi äntligen höra Karl IIX samt cover på 4-Skins Chaos.
Glory Boys var jag från börjar redan ointresserad av och när de spelade ändrades inte min uppfattning. Jag tycker de är ganska bra, den skivan som jag har hemma gillar jag. Men jag är för dåligt inlyssnad och jag tycker att det är lite för ointressant för att göra sig bra live. Speciellt efter att man har sett riktigt bra band precis innan.
Vi återvände till Paris efter att vi tagit adjö av de andra svenskarna och Bangladesh Blowjobs-gänget. I den franska huvudstaden väntade några dagar av semester, skivletande och besök hos vännen Nico från Haircut. Med honom åkte vi tåg en bit ut på landet och besökte den andra Nico från Haircut med familj och bläddrade igenom deras skivor (Bords de Seine). Där fanns så klart en hel massa intressanta stycken plast och det inhandlades efter vad kassan tillät. Det blev dock snart en aning brådskande för ännu ett bandrep skulle bevittnas. Så med sällskap av Nico och Nico och ett gäng vänner till dem bilade vi iväg till en replokal någonstans i någon del av den lantliga förorten som vi befann oss i. Detta rep var synnerligen underhållande för låtarna som spelades var alla svenska covers med fransk text. En del låtar var riktigt svåra att känna igen på grund av språket men vi bjöds på bland annat Ronka (Perverts) och Anti-Oi! (Swankers P.M.S.). Det hela var mycket bra och jag hoppas att få höra mer från det projektet snart. Dagen och kvällen gick och typiskt franska alkoholhaltiga drycker som Picon och Pastis intogs oralt till stor glädje för alla inblandade.
Picon - Så jävla gott!
Följande dagar spenderade vi med att besöka olika delar av Paris men det mesta är helt ointressant för den här bloggen. Jag kan åtminstone rekommendera skivaffären Born Bad som ligger vid metrostationen Bastille för den som eventuellt ska besöka staden.
Efter dyra drinkar, god öl, spännande matupplevelser och annat skit så var det dags att bege sig till England och London. Detta gjorde vi genom att ta tåget Eurostar. Två timmar och femton minuter från det att vi satte oss på tåget i centrala Paris var vi framme i lika centrala London. Mycket smidigt. Det första som hände var att vi lite förvirrat gick av vid fel station på tunnelbanan (Camden) för att vi (jag) helt hade glömt bort vart vi skulle. Men vi traskade runt lite och lyckades sedan ta oss till rätt plats. Precis utanför tunnelbanestationen fanns puben på vilken spelningen skulle äga rum, två dagar senare; Boston Arms.
Vistelsen i London var lugn för mig och Fru Snigel första dagen, men ett par vänner som anlände några timmar senare höll igång större delen av natten och var lagom pigga nästa morgon när vi skulle bege oss ut och, så att säga, göra London. Jag agerade törstig packåsna större delen av dagen och nådde inte en rekommenderad skivaffär förrän den hade stängt för dagen. Ingen skada skedd för nästa dag kom ett större sällskap svennar och i gruppen fanns fler som ville till samma affär. Det fyndades och chansades och jag blev nöjd. Sedan satt vi mer eller mindre på samma krog hela dagen, fram tills dess att spelningen började. Vi gjorde ett snabbt besök på hotellet som för helgen var invarderat av svenskar, ett par tyskar och Nico som kom på spelningsdagen.
Last Rough Cause
Boston Arms var riktigt bra. Själva pub-biten var stor och rymlig, en pint stout för ca 35 spänn (efter klockan sju, innan var det runt 25) och i allmänhet bra. Scenrummet (som nåddes utifrån genom en annan dörr) var även det stort och rymligt. längs ena väggen hade banden försäljning av diverse t-shirts och skivor och mot andra fanns en bar. Det var där vi stod när första bandet plötsligt stod på scenen, så vi flyttade oss snällt fram och började vråla med. Det var Last Rough Cause som inledde kvällen, med den fantastiska My Life som en av de första låtarna. De fortsatte därefter med ett par tidiga låtar (som Violent Few), några från Aggrophobia (som Movin With the Mob, och den bästa; Category C) och några nya låtar som lät riktigt bra. I publiken var det ganska lugnt och det var ärligt talat mest svenskar och en fransman närmast scenen.
The Warriors
Nästa band var The Warriors som jag skrev om här för vad som inte känns som så längesen. Jag tycker verkligen att många låtar som spelas nu för tiden är ganska tråkiga och det är liksom inte lika kul att se The Warriors som det kunde vara. Vi fick i alla fall bland annat höra Buddah, Bad Guy och Horrorshow, innan det på slutet blev dags för några covers (typ Violence in our minds).
Bulbulators
Tredje bandet för kvällen hade jag sett fram emot, för dem har jag aldrig tidigare sett. Det var dags för polska Bulbulators. Först och främst såg de inte alls ut som jag hade trott (stora muskel-skins). Det var först här som dansgolvet blev fullt för bandet hade tydligen en stor grupp polacker med sig. Nu är det ju det här med språket igen, men de spelade i alla fall låten Swinie som är bra, och en cover på Teenage Kicks. I stort sett lät det riktigt bra och det var skönt röj framför scenen.
Agent Bulldogg
Sista bandet för kvällen: Agent Bulldogg. Samma inledning som i Rennes och som alltid, följt av blandade svenska och engelska låtar. Den Jag Är var återigen lika härlig att höra (nyhetens behag kanske, men det är fan i mig en bra låt). Det blev igen en cover på Watching the Rich Kids samt en på Det Liv Jag Älskar (Perssons Pack). Det hela var kanske inte perfekt genomfört men det var ändå kul och jävligt bra.
Aces & Eights
Nu ska jag försöka runda av för det blir för mycket text. Det blev efterfest på Aces and Eights och sedan en något avslagen vistelse i London dagarna efter. På söndagen visste man att det började ta slut och på Måndagen var jag och Fru Snigel de sista att åka hem och så klart började det regna. Det hade varit fint väder och härlig sol, men när vi skulle hem så grät himmelen. Tillbaks i vardagen och verkligeheten. Imorgon tillbaks på jobbet. Stort tack till Mark från Booze & Glory som arrade.
Två skitbra helger i punkens tecken tog sin början sent på natten/tidigt på morgonen i den Stockholmsförort som är mitt hem. I sällskap med Fru Snigel och en enerverande hosta som flera gånger gett mig andnöd (och som fortfarande förföljer mig) tog jag mit till flyg och så småningom Paris. Tunga moln och ett dystert, men ändå trevligt, regn mötte oss. Det blev till att installera sig hos syster Snigel, bosatt i Paris som hon är, och sedan bege sig till de gator i staden där hon påstod att "folk som ni" skulle finnas. Visst fanns där en del alternativa människor, men framförallt fann vi strålande sol och en ypperligt trevlig Irländsk krog med uteservering. Dagen och kvällen blev dock inte särskillt sen för följande morgon skulle resan fortsätta till Bretagne och Rennes för det första av resans egentliga mål: Antipati, Agent Bulldogg och Bombardiers.
En tågresa, lika långvarig som gårdagens flygresa, förde oss till Rennes. En mer påläst och intresserad person skulle säkert kunna skriva några rader om staden och området. Vi tog oss mest till hotell och sedan första bästa skivbutik. Senare fick jag reda på att det fanns flera, bättre, skivbutiker än de två som vi besökte. I vilket fall som helst så blev det öl på det, lite rundvandring i staden och sedan mer öl i väntan på att fler svenskar (banden med entourage) skulle anlända. När detta väl skedde så möttes vi på en Irländsk krog där en mycket trevlig, lokal, bitter serverades. Vi minglade lite med lokala punkare, psychobillys och skinnskallar och gjorde senare sällskap med nya och gamla vänner till Mondo Bizaro för en förfest.
Mondo Bizarro - Scenen
Mondo Bizarro är alltså lokalen där spelningen skulle hållas. Det var ett jävligt coolt ställe som verkligen saknas i Stockholm. Det var lite som Grundbulten, fast renare och snyggare, och en del som Kafé 44 fast med bättre planlösning, rymligare och med finare uteplats, enligt mitt tycke. Dessutom fanns här en riktig bar, med ok priser vill jag minnas. Bakom baren stod Bruno från franska Trotskids.
På förfestens lyssnades det på punk av diverse olika slag och det inmundigaeds alkohol (av något färre varianter). För att vara lite förberedda inför morgondagen och resten av resan så avslutades kvällen vid två-tiden och hemväg blev rättväg.
Bangladesh Blowjobs
Dagen för spelningen skulle vi besöka våra nyfunna vänners rep på samma ställe. De hjälpte till med att släpa dit back-line och fick då repa där innan giget började. De berättade att de inte hade någon replokal utan brukade passa på där de kunde och hade hittills aldrig repat på samma ställe två gånger. Så i väntan på det vandrade vi runt i staden, drack fler öl och mötte tills lut upp bandet utanför Mondo Bizarro. Bandet bestod av en psychobillysnubbe (gitarr), hans bror punkaren med Harringtonjacka och keps (sång), en punkbrud á la '82 (gitarr), en typisk skinnskalle (trummor) och tidigare nämnda Bruno (bas). Projektnamnet på bandet var lysande Bangladesh Blowjobs och det lät bra. Sången var skrikig och desperat, gitarrerna ettriga och trummor och bas bar upp det hela stabilt. Musiken var klart inspirerad av Lower Class Brats likväl som engelska '82-scenen, melodiöst och ganska hårt.
När det var avslutat började resten av svenskarna trilla in och mental förberedelse inför kvällens kalas inleddes. Primator Crew stod för arrangemanget och de, liksom banden, var vänliga nog att låta oss vara kvar inne på stället innan det öppnade för utanför hade det börjat regna något rejält. Så vi tillbringade tid med att dricka öl och snacka skit, som man ju gärna gör, och vi fortsatte och fortsatte tills det kändes som om det borde börja snart. Men ingenting hände och snart fick vi höra att nedervåningen (vi befann oss tack och lov på övervåningen) var översvämmad. De var tvugna att stänga av all elektronisk utrustning och det började se mörkt ut. I korthet så var brandkåren tvugna att komma dit för att se till så att det inte innebar någon risk med att ha spelningen, men de var upptagna på andra håll i staden där liknande saker hände. Det tvivlades på om giget överhuvudtaget kunde hållas. Efter ett tag fick vi höra att om brandkåren inte var på plats inom en halvtimme så skulle allt flyttas till någon annanstans. I slutändan gick dock allt bra och vi kunde till slut bara röra oss ner en trappa för att se banden, istället för att åka iväg.
Antipati
Antipati var först på tur och bra som vanligt. För mig räcker det egentligen att låtarna spelas så är det bra, så länge det inte är fullkomligt otajt eller flera låtar samtidigt. Och den hyfsat nya låten Antipati är riktigt jävla bra. Publiken verkade tycka om det också, även fast där mest var fransmän. Det var hit efter hit, och jag blev kort sagt nöjd.
Agent Bulldogg
Därefter hade vi Agent Bulldogg som man vid det här laget faktiskt har sett flera gånger (det trodde jag aldrig när jag hörde deras musik första gången, att man skulle få se det live). Som alltid inleddes det med Karl XII och fortsatte med ett set innehållandes så mycket som fem engelska låtar blandat med gamla och nya på svenska. Den jag är är helt fenomenal och håller verkligen Agent Bulldogg-måttet. En cover på Arthur Kay and the Originals' Watching the Rich kids avverkades och giget avslutades med storfavoriten (även i Rennes) Stockholm Skins. Jävligt bra var det och det var jag inte ensam om att tycka. Det förekom en hel del crowd surfing och det var inte helt osannolikt att få en känga i skallen om man inte såg upp. Precis som det ska vara.
Bombardiers (Inte helt lätt att få bild på)
Sista bandet i Rennes och på Mondo Bizarro var Bombardiers. Jag tänker inte försöka ge mig på att skriva exakt vilka låtar de spelade, det funkar inte riktigt, av flera anledningar. Dels är de flesta på franska (ett språk jag inte behärskar) och det gör att jag har svårt att veta vilken musik som går ihop med vilken titel, dels började jag fyllna till och framförallt var jag både sjukt trött och svårt ansatt av min hosta. Efter kanske fyra låtar drog jag mig således upp för trapporna och höll mig där uppe nästan hela giget. Det var synd för det jag hade sett var skitbra och det jag hörde däruppifrån likaså. Jag gjorde ett par försök att gå ner och röja lite när jag hörde någon favoritlåt men tvingades snart upp igen av min egen ohälsa. Som sagt hördes det ganska väl där uppe och det är jag glad för, för Bombardiers är riktigt bra och gjorde ett grymt framträdande. Här var publiken i sitt esse (eller essé för att få till det, när man ändå vistades i Bretagne).
Det här blev ju jävla långt det, men så får det vara. Del 2, om London och spelningen där, kommer förhoppningsvis imorgon.
Andra dagen alltså. Det är något fascierande med festivaler och andra kalas som pågår i flera dagar. Man blir helt enkelt inte bakfull efter en dags supande som man ju blir en vanlig jävla helg. Nej, man kastar sig ur sängen och fortsätter kröka som om ingenting hänt. Där fick jag med två referenser till olika låtar om just alkohol. Någon som kan gissa vilka?
I vilket fall som helst så blev det förfest i goda vänners, och till viss del trevliga främlingars, lag. Det resulterade i att det var en ganska förfriskad skock som anlände till Fryshuset någon gång vid halv sex. Insläppet gick snabbt och smidigt och vakterna var i vanlig ordning väldigt inkonsekventa med regler om jackor och garderob.
Klockan 19:00 skulle det vara dags för Agent Bulldogg och jag har för mig att den tiden hölls. Nu har man ju sett dem några gånger sedan de gjorde come-back och jag tycker det är riktigt bra. Den här gången bjöds vi också på nya låtar(!) som var riktigt bra. Jag är inte säker på om de låtarna hamnar på den kommande spliten med The Templars eller på ett efterlängtat tredje album. Det återstår att se.
Delar av Bulldogg
Därefter var det dags för Superyob. Frankie Flame (sångaren) är jävligt rock 'n' roll. Det är häftigt att se honom ha en sådan jävla energi i den, under omständigheterna och i jämförelse med de flesta andra i scenen, åldern. Det var tight och bra och jag ska väl köpa fler skivor med dem och bli bättre inlyssnad.
Frankie Flame
Anti Nowhere-League var nästa band och dom är ta mig fan alltid bra. Det var en hit-tät salva som avfyrades och den låten som jag saknade mest var Mission To Mars, men ärligt talat tror jag inte att de riktigt kan göra en besviken med sina låtlistor. En riktig fullpoängare (förutom alla klassiker så klart) var My God's Bigger Than Your God.
Animal
Sista band för denna fantastiska fredagskväll var Cockney Rejects. Enda gången jag har sett dem tidigare var på Augustibuller. Då var jag full och exalterad och var mest glad att se dem, så jag var en av väldigt få som påstod att de gjorde ett bra gig. Nu har jag fått höra i flera år att de var riktigt dåliga på Augustibuller, så mina förväntningar var inte höga när det var deras tur. Men bra var det. Han ser ju rolig ut, "Stinky Turner", när han hoppar runt i någon form av hiphop-outfit och slåss mot ingen alls på scenen, men jag måste säga att jag är glad över hur hans röst låter. Visst, den är lite äldre nu, men det är samma desperata ton som jag älskar från deras första plattor. De varierade låtlistan med låtar från flera olika släpp och det var mindre populärt bland en del punkpoliser (som för övrigt kan dra åt helvete).
Cockney Rejects
När sista bandet var färdigt så var jag det med. Hemväg blev rätt väg. Riktigt bra dag.
Det finns nog bara ett alternativ för påskfirandet i år, liksom de två senaste åren. Pretty Shitty Kjell bjuder, om det undgått någon, på en riktigt fet fest. Här är tiderna:
Torsdag 5 April 20:00 Insläpp Gatans Lag Antipati 01:00 Slut
Fredag 6 April 17:00 Insläpp 19:00-19:45 Agent Bulldogg 20:00-21:00 Superyob 21:15-22:15 Anti-Nowhere League 22:30-00:00 Cockney Rejects 00:30 Baren stänger 01:00 SLUT Lördag 7 April 17:00 Insläpp 18:15-18:55 Guttersnipe 19:10-20:10 Section 5 20:25-21:00 Frankie Flame 21:15-22:15 Last Resort 22:30-00:00 4 Skins 00:30 Baren stänger 01:00 SLUT
