Police Bastard - Confined (Iron Man Records - Cd - Album)

Sista skivan från Iron Man Records att recensera för min del. Det är en tio låtar tung cd. Varje låg väger som tusan. Det är metalpunk i samma i samma stuck som tidigare alster - en aning mörkare kanske? Lite osäker blir jag - med influenser från mitten av engelskt 80-tal. När English Dogs blev sämre och engelsk hardcore var en stor grej (närmare referenser är Doom och Anti-System). Det går inte speciellt snabbt utan är mer ett konstant malande. Dock betyder inte det att skivan saknar låtar som sticker ut. Andra spåret Brought To Our Knees är en hård låt som jag uppskattar. Humanimal är en annan. Mot slutet av skivan är vissa låtar på tok för långa och det är inte kul längre. Jag rippar cdn plockar med mig de två nämnda spåren, kanske något till, på telefonen, så får jag se vad det blir för märklig fest som får mig att dra fram skivan igen. 

John Sinclair - Mohawk (Cd - Iron Man Records)

Det här är en av fyra skivor som jag fått hem från Iron Man Records - ett bolag som gärna släpper förbannad punk. Jag börjar med den sämsta skivan. Jag har ärligt talat ganska svårt att finna ord för det här skräpet. Det är spoken word, talad av en läspande amerikan (jag tänker på Randy Newman, fast sönderknarkad) till bakgrunden av superirriterande jazztrummor och märkliga ljud. John Sinclair är en politisk aktivist och poet, därför har hans anskrämliga musik något med punk att göra? Kanske, jag vet inte. Men riktigt dåligt är det i varje fall.

The Shaking Nerves - Part One (CD-r - DIY)

En Spotify-EP i CD-r-format har hittat hem till snigeln som jobbar i sin egen takt. The Shaking Nerves är från Göteborg och spelar tydligen en landning mellan The Hives-doftande snäll-hardcore och valfritt amerikanskt collegerockband. De fyra spåren är extremt radiovänliga och precis så tråkiga som det antyder, även efter att stort antal lyssningar. Med detta sagt vill jag dock påpeka att det är bra arrat och bra inspelat av tillräckligt skickliga musiker och sångare men resultatet är menlös rock med snarlika riff mellan låtarna, som lämnar en helt oberörd. 

The Skells - Owe The World Nothing (Demo CD - DIY)

Det här börjar ganska lovande med ett snyggt intro och bra produktion. Musikmässigt fortsätter det så, med ganska snygga låtar med bra riff och trevliga arr. Dessvärre är sången ganska ointressant, även om det låter bra: han kan sjunga men det är utan vare sig attityd eller intresse. Jag tänker på Bad Religion, främst för sångens skull, och de har aldrig varit ett favoritband även om de har sina stunder. Trion från Skellefteå fungerar bra i hörlurarna samtidigt som jag sitter och läser på väg till jobbet men troligtvis sämre i soffan med vänner och öl. Jag är nyfiken på hur det hela utvecklar sig och kommer hålla ögon och öron öppna. 

Aldrig - Fyllepoesi (Cd - DIY)

Aldrig från Kristinehamn spelar en bitvis driven och bitvis tråkig punk med drag av trall och skate. Cdn innehåller fem spår där de två första (Pissa på dem och Fyllepoesi) är bättre och de tre senare är sämre. Texterna är ibland lite barnsliga, men det har väl ingen dött av? En del kanske skulle säga att sångaren har karaktär, men jag tycker mest han låter ansträngd. En del trevligt gitarrspel förekommer och refrängerna är delvis allsångsvänliga. Inledningsvis fick jag för mig att det var ett slags plojband av någon anledning. Så är inte fallet vid närmare granskning, även om skivan innehåller lite humor här och där. Efter några genomlyssningar lämnade skivan mig oberörd för det mesta, men även nynnandes på någon av melodierna.

City Saints - Go And Die (Cd - Spirit Of The Streets Records)

Då blev det dags att skriva om skiva nr 2. Detta är en samling med bandets bidrag på samlingsskivor och deras EP's. Det är samma stuk som den andra skivan: melodiöst, med tydlig inspiration av Cock SParrer och Rancid, utan att komma i närheten av något av de bandet. Dåliga texter bråkar delvis med sing-a-long-känslan (flame of fire?). En del låtar funkar bra (t.ex. titelspåret Go And Die) medans andra inte funkar alls. Värst av allt är dock en fruktansvärd akustisk version av Cock SParrers I've Got Your Number. Ha sönder det spåret om ni kan. Det blir svårt att hålla fokus mot slutet av skivan. Det är hundra refränger och inget som direkt sticker ut. Den här skivan har några bra spår och är värd att lyssna på men jag är riktigt mätt på City Saints just nu. 

City Saints - Kicking Ass For The Working Class (Cd - Spirit Of The Streets Records)

Jag vet inte vilket album i ordningen det här är, men enligt mail skulle det vara det senaste, om det inte då syftades på Go And Die som återfanns i samma paket (och som recenseras härnäst), men som jag skulle hävda inte är ett album, utan en samling på deras tidigare EP-släpp och några andra låtar (från samlingar kanske?). Hur som helst så tycker jag såhär:

Tidigare har jag endast hört ett par låtar på typ Youtube med City Saints, som hyllas av en del och fördöms av andra. Det här produktiva bandet (tre album och tre ep's sedan 2012, enligt bandet) fick garanterat en rivstart tack vare att en av medlemmarna även spelar med Perkele men efter att ha hört dem lite mer så kan jag dra slutsatsen (som många före mig) att de kan stå på helt egna ben. Musiken är en - växelvis mid-tempo till mid-tempo+ - melodiös  Rock'n'Roll-Oi! med bland andra Cock Sparrer som tydlig inspirationskälla (extra tydligt i "Argy Bargy"-ripp-off:en Slippery Joe), men även dämpad, tuggande gitarr till lätt ansträngd sång, på ett amerikanskt vis, a la Rancid. Detta är ett recept som borde få igång mig mycket mer än vad det gör; för även om jag tycker att skivan är ganska bra så saknar den självklara hits som den här typen av punk lite lever på. Skivan håller ganska hög nivå, men bland alla band som vill låta som Sparrer är detta bara ett i mängden, med ibland så klyschiga och enkelspåriga (kanske på grund av att det sjungs på engelska - med hyfsat bra uttal - och inte modersmålet) texter att Prins Carl skulle skämmas. I inledande Gonna Ball och Booze & Glory-doftande Our Town närmar man sig allsångslåtarna man vill ha och Slippery Joe kvalar in på toppspårslistan tack vare ovan nämnda egenskaper. Låtarna Dick och Public Animal känns lite malplacerade och är ganska dåliga. Sick Society, skivans sista(?) spår skulle kunna vara en helt ok punkballad om sången hade varit ren. Värd att kolla in om man gillar streetpunk och Oi!.

Psykbryt - Ursäkta Röran Vi River Allt (Cd - DIY)

Jag är svag för deras arga, snabba, smått kaotiska (men ändå tighta) och ibland riktigt fyndiga Asta Kask-doftande punk. Det är massa bra melodier som sätter sig på skallen och starka refränger, och ofta väldigt välskrivna texter. Jag har tidigare redan avhandlat att de är duktiga på sina instrument tidigare, och framförallt Nikkos trummor och Zacks bas utmärker sig på skivan, men Tobbes sologitarr är ibland fullkomligt klockren (som i t.ex. Tills Du Fyller 65 och Tomma Löften). Låten Det Smakar Skit, som handlar om hur dålig smak de har i Psykbryt, har jag länge tyckt väldigt bra om och det är kul att höra den i studioversion. De har både humor och självdistans och distans till scenen i allmänhet, vilket inte är något nytt för den som läst/sett/hört något om bandet tidigare, och med texterna pekar de finger åt högern, scenen och massa annat. Materialet är också varierande utan att för den sakens skull gå för långt ifrån det sound som man lätt förknippar med bandet (se ovan). Hårdast är kanske Förnedrings-TV som är ett kul avbrott och en bra låt. Det är svårt att välja favoritspår utan att dra för många, men Arbetarklas, Med Kinden Mot Stål, Aldrig En Av Er och Rätta In Dig I Ledet får det bli, så är bara en tredjedel av låtarna bäst.

Tillnyktringsenheten - Blåst På Konfekten (CD - Fingered Productions)

Jag har skrivit om det här bandet förut. Jag var skeptisk då, jag är skeptisk nu. Jag vet inte riktigt om det här är roligt eller bara konstigt. Skivan innehåller, enligt konvolutet, inte bara n massa nonsens - utan har även någon form av budskap. Låtarna har titlar som Blåst På Konfekten, Valkuvert och Ekorrhjulet så budskapet känns väl inte helt unikt (vilket det så klart inte måste vara). I sina bästa stunder (Distad och Disträ & Spel för Gallerian t.ex.) tänker jag på resultatet av att Räserbajs skulle ha parat sig med Nationalteatern. Var för sig är päronen reko, men tillsammans är det svårare att ta sig till. I sina sämre stunder kan jag inte riktigt beskriva dem. Jag har inga referensramar då, eftersom att det är långt ifrån punk. Man önskar att texterna skulle vara grövre och fräckare, men den busigaste texten kommer i den lite Tunnan & Moroten-inspirerade låten Plan B där man drar till med både kiss och bajs. Skivan skulle kunna vara soundtrack till en dåligt ungdomsteater och jag förstår inte, som med förra skivan, när man skulle dra på den här. Den är inte utan poänger, textmässigt eller musikmässigt, men de räcker inte för att fånga mitt intresse.

Tear Them Down - Their Fault, Our Problem (Cd - Plunk Records)

Det här bandet känner jag inte till innan jag får hem den här skivan, så det kunde verkligen ha låtit hur som helst. Det börjar melodiöst och svängigt, lite Guitar Gangsters under första låten (vilket så klart går hem här). Det fortsätter med melodiös streetpunk med influenser av Dropkick Murphy's och andra amerikaner som vill kanske vill vara irländare. Därefter blandas även band som Bad Religion, Green Day och Against Me! in i ekvationen och resultatet är varierat. Oh, The Irony är t.ex. en ganska dålig låt, som Against Me! skulle vara stolta över men efter det följer I'm Dead som är en hårdare låt och som svänger rätt bra och denna följs upp av Punk Rock Love som, bortsett från refrängen som inte gör låten rättvis, är en bra dänga (även fast jag skulle vilja läsa texten till den). De sista låtarna har ett jämnare sound, som låter lite mer som första delen av skivan. Den här skivan är ganska bra om än inte nyskapande, och även om jag verkligen inte skulle ha något emot det, så brinner jag inte direkt av iver av att höra mer. 

Skumdum - Traveller Anthems (Cd - Bells On Records)

Den här skivan släpptes sent 2013 av Bells On Records och är resultatet av de 20 år som Skumdum har existerat (2013) och låtar från de tio singlar som släpptes samma år. Jag har aldrig varit insatt i Skumdum men känner till dem och har hört någon låt här och där. Mitt minne verkar svika mig dock, eller så har bandet utvecklats (?) sedan jag hörde dem sist. För mig låter det rakt igenom som amerikansk skatepunk i stil med Offspring när det är sämre och NOFX när det är lite bättre. Det är kompetent och välproducerat och här och där finns det lite snygga melodier men som helhet är det mest samma sak i en mindre evighet med denna 14-spårsskiva. Take Our Place sticker ut en aning och på Shine så gästsjungs det av Sofie Hällgren och den låten inleds ganska bra. Jag tycker jag säger det här jämt: Den här skivan är inte mitt kärl av dryck, men tilltalar säkert andra som gillar liknande saker då det är kompetent och blabla. 

Gråsuggorna - Punkelit (Cd - DIY)

En till recension som har dröjt lite för länge. Så här är det i alla fall:

Elva låtar, eget och covers, och ett gäng bonuslåtar från Gråsuggornas första liveframträdande. Den här skivan är ganska lik deras tidigare alster Fartblind, för dem som har hört det. Det är punk som skriker 80-tal, och ofta engelskt sådant - tänk Riot City, No Future och Pax. Fjärde låten, Raka spår & vita linjer, känner vi igen från Turist i Tillvaron och det är ett starkt spår på den här skivan. Fram till liveinspelningen är det en trevlig skiva att lyssna på från början till slut där den förvirrade låten AD/HD och föregående Låt bli, lägg av! är två tråkigare låtar och Klicka hem, Tusen volts decibel samt Punkelit sticker ut åt andra hållet. Abrasive Wheels' Burn 'em down tolkas, den går något långsammare än originalet, och det är alltid kul. Innan det tolkas även Bite it you scum - G.G. Allin. En lite tråkigare låt, utan att vara dålig. Genomgående på skivan är det mycket som låter Abrasive Wheels, utan att det är stölder. Livematerialet är kul, men inget mer än vad det ska vara - en bonus. För att få tag på skivan tror jag att det är enklast att kontakta bandet på facebook. Men jag vet inte.

Vånna Inget - Ingen Botten (Cd - Heptown Records)

Den här skivan släpptes redan i oktober 2013, så den här recensionen är lite försenad. Jag har hört Vånna Inget på Turist i Tillvaron tidigare, och någon enstaka låt från deras debutalbum Allvar, men jag läser i pressreleasen att den här skivan inte riktigt låter som det tidigare materialet. Skillnaderna jag känner av, om jag minns rätt, är att det här är ännu tråkigare med långsammare tempo och ofta helt intetsägande slingor på gitarr och synth. Nog för Niklas låter basen gå varm och driver vissa låtar, att Karolina sjunger mycket bra, och att glimtar av trevliga melodier och arrangemang dyker upp, men låtarna innehåller en sån fruktansvärd avsaknad av attityd att jag undrar varför skivbolag som släpper punk släpper det här. 

Postpunkig Fucking Åmål-pop med New Wave-tendenser. Det är vad det här är. Sprängfyllt med texter som känns som om de bara kan tilltala de här unga killarna och tjejerna som också "har gått vilse", och "blabla om Gud och Satan" och har frågor som inte blir besvarade. Undantag här kan väl göras med en låt mot slutet - Gamla - som har en sjukt deprimerande text men som ändå känns relevant för de flesta. Även Kungar har en text (nostalgisk - gissa vad den handlar om) som kan tilltala men som är paketerad med musikalisk smörja. 

Det kan bero på att resten av skivan har retat upp mig, men sista låten är så svårt pretto att jag får en hjärtattack. Den här skivan är riktigt dålig.

Rännstensorkestern - Finns Det Hopp? (Cd - Second Class Kids)

Sedan Rännstensorkesterns bidrag på Turist i Tillvaron har jag väntat på det här. Jag sitter nu med albumet och hoppas på att åtminstone en låt är lika jävla bra som Tony 2ton. För det första förstår jag inte riktigt grejen med punkband som klär sig i kostym och slips - det är kanske bara ett skämt till omslaget? - men jag måste kanske inte förstå det. För det andra saknas texthäfte. Det är synd.

Jag petar i skivan i spelaren, slår mig ner i soffan, och väntar spänt.

Låten Mördarn drar igång och det låter lovande. Gitarrslingan skulle man kunna hitta hos en del trallband likväl som hos vissa "real Oi!"-band, som Bakers Dozen. Låten har potential och är bra, men 2ton-skadad jag är kan jag inte riktigt uppskatta den helt och hållet.

Sången är i stort desperat och förbannad och låter ärlig snarare än konstlad och gitarren fortsätter på samma vis som i första låten. Det är omöjligt att inte känna lite Charta 77-vibbar (typ i tredje låten - Gulag) men också över lag, men även en del små metalinfluenser och en del amerikansk hattpunk. Det märkliga är att jag uppskattar den här kombon. Det är klart en stor del svensk punk, 77 och 90-2000-tal.

Skivan inleder starkt men får redan vid tredje låten en liten svacka som håller i sig ett par låtar till låten Världssmälta drar igång och det återigen börjar gå lite snabbare. Det är då Rännstensorkestern gör sig bäst. Sedan kommer låten 2bög. Det är ju uppenbart en flört med 2ton men den känns dessvärre bara som en lite lamare version. Fortfarande en helt ok låt dock. Följande två låtar är även de helt ok, men avslutande Vakna kunde de ha skippat. Seriöst, den tar aldrig slut. Som avslut kan jag säga att jag inte tänker åka mil för att se bandet efter den här skivan, men garanterat när de kommer till Stockholm och att skivan är mer bra än dålig och dolt spår dyker upp och lyfter den efter den trista avslutningen.

Recension: Perkele - A Way Out (Spirit Of The Streets - Cd-Digipak)

Jag har inte lyssnat aktivt på Perkele på länge men jag tycker att de, på den här skivan, verkar gå tillbaks lite mot sina rötter. Det är alltså lite hårdare och argare på sina håll. Generellt om skivan kan jag säga att texterna är ganska dåliga och melodierna är ganska bra. Ett par hårdare spår (t.ex. Give Me Your Money och He Loves Violence) och ett par låtar som melodi-, refräng-, och slingmässigt är precis vad man kan förvänta sig av ett band som Perkele (typ Dancing Boots och Believe) gör det till en dynamiskt varierad skiva; mot slutet dyker Dedicated To Nothing upp och gör en förvånad. Det låter som en Blood For Blood-cover, på valfri låt med bandet, och ganska lite som Perkele. Det är riktigt bra fram till refrängen. Sen är det bara ok. Fraseringen, skivan igenom, är ibland lite märklig (typ Side By Side) men ibland skitbra (Give Me Your Money), och den är full utav andra detaljer som faller platt eller lyfter upp. För mig har Perkele varit ganska irrelevanta för någon slags punk/Oi!-scen under ganska lång tid, även om de så klart har varit inspirerande för väldigt många personer/band genom åren, men skivan låter bra. Det är bra melodier och allsångsvänliga låtar, och det är väl egetnligen vad man vill ha från Perkele? Helt klart värd att kolla upp för den som redan gillar dem, och för dem som av någon märklig anledning har missat dem så är det här en bra inkörsport.

Hilfe - Hilfe! (demo - DIY)

Hilfe är en ny bekantskap från Växsjö och låter annorlunda mot vad omslaget fick mig att tro. Den här fyraspårsdemon är väldigt mycket amerika (à la Rancid) med lättare inslag av '77-punk från storbritannien från det poppiga och, lättlyssnade hållet, troligtvis inspirerat av lite större namn som The Clash och Stiff Little Fingers. Sångarens röst får det dock (tillsammans med mycket annat) att låta som Offspring här och var.

Generellt om alla fyra låtar, men i synnerhet gällande spår 2 (Not Our Way) och spår 3 (No Way) är att det är catchiga riff men ganska ointressanta refränger. Refrängmässigt vinner första spåret, Rage Inside och sista låten, Time, har lite mer sting än de andra.

Det här är lättlyssnad musik som inte är direkt otrevlig att lyssna på. Men lagom tills dess att jag ser bandet live eller hör en eventuellt fullängdare hoppas jag på att de har utvecklat lite mer karaktär till bandet.

Recension: Pastoratet - Sexpack (Mini album Digipack - iDiOT Records)

När jag har stött på Pastoratet här och där på internet så har jag lagt dem i samma fack som Charta 77 - delar trallpunk och delar melodiös HC, för att skapa mig en bild av hur de låter. Jag kan säga att jag inte har varit långt ifrån sanningen.

Inledande låten, Medicin För En Lycklig Själ, låter till en  början gamla Asta Kask fast modernare (så alltså typ som Unit Lost på deras skiva Asfalt) och är riktigt bra genom verserna men för att på ett skate-punkaktigt vis dras ner vid refrängerna. Tredje låten börjar med ett "Oi! Oi!" lite förvånandsvärt, och låter sedan som svensk streetpunk från slutet av 90-talet/mitten av 2000-talet (typ Brewed In Sweden på svenska) och har vissa trevliga Hyrda Knektar-vibbar; melodi- och textmässigt. I Fredrik finns drag av Motörhead och den handlar så klart om ägghuvudet Fredrik Reinfeltd. Här och var finns också en lukt av Dia Psalma som drar ner lite. Annars tycker jag att den här kombon av Charta 77 och Asta Kask med lite varierande inslag funkar rätt bra även om tre av sex låtar redan är bortglömda och de andra tre finns kvar i huvudet i form av en otydligt massa. Jag minns inte om Pastoratet är med på Turist i Tillvaron-skivorna, men det finns helt kalrt band jag på dem jag skulle kunna byta ut mot det här bandet.

V/A - United Skins For Freedom Of Speech Vol. 2 (Oi! Ain't Red Records - Cd)

Först och främst är det här en mycket ful skiva. Men det spelar kanske ingen roll. Den har en mycket snål booklet om fyra sidor (med framsida och baksida inräknat) som inte innehåller någon som helst info om banden. Det spelar roll. Det kunde åtminstone stå vilka länder som är representerade. 
Jag tycker det är svårt med en sån här samling brölig punk där mycket låter likadant, men jag gör ett försök. Kort och gott kan man säga att det sämsta på skivan funkar som bakgrundsmusik och det bästa på skivan hamnar typ på samma nivå, med få undantag. Nu tar vi det låt för låt.

Legitime Violence - Pour Les Tines. Låter lite som SNIX möter Bakers Dozen. Det är en ganska bra låt och bra start på skivan. Från Kanada tror jag.

Freigänger - Keine Engel. Tänker genast på Vogelfrei utan skönsången. Lite mer ointressant och refrängen smälter ihop med versen.

Skinboiss - Proud Man. Lite långsammare och grötigare. Finskt band som inte borde sjunga på engelska. Slätstruken och tråkig låt med abrupt och konstigt slut.

The Firm - Broken Bottles. Tidigare har jag hört bandet på deras split med The Pride. Nu låter det bra efter förra låten, men är egentligen bara en ganska vanlig nutida Oi!låt. I den här låten hör man i alla fall skillnad på vers och refräng.

Alte Schule - Alles Lüge. Ett band som repat lite mindre än de föregående, skulle man kunna tänka sig. Ganska skön gitarr, men inte så mycket mer. De sysslar med konstiga breaks innan refrängen som inte väcker några starkare känslor. Jag tror det handlar om en cover från bandet Commande Pernod.

Last Riot - Troubles. Låter lite som ett sämre The Business. Lite mer melodiöst än tidigare låtar men når inte topparna som man vill ska komma när det är dags för refräng. Detta hade kunnat vara en låt som stack ut (åtminstone på den här skivan), men det når inte hela vägen.

Orgullo Sur - Traidores. Från Chile? Försöker sig på lite andra saker. Språket är fult men musiken är rätt trevlig. Tankarna dras till vad som ibland kallas svensk Oi!. Typ Antipati's första platta. Återigen blir det dock lite för tamt i refrängerna där det egentligen finns potential.

Punkfront - Jugend in Bewegung. Drar upp tempot lite och låter inledningsvis lite Asta Kask men drar snart mot Oi!en, åt det bröliga hållet. Jag tappar snabbt inrtesset.

Straight Jacket - Frontline Soldier. Det svenska bidraget är hårdast hittills. Rapp och samtidigt brölig sång mot tungt samspel av musikerna. Låten är kort och intensiv, vilket passar bra. Ett trevligt stycke som inte är så långt från EPn, men det är nog soundet bandet är ute efter.

Lemovice - La Rue Est A Nous. Trevligt avbrott med ett till fransksjungande band. Här finns lite halvanonymt blås och vibbar av Charge 69. Bra låt.

Abtrimo - Patrioten Der Strasse. Dåligt mixad gröt av omelodiös typiskt tysk Oi!. Ändå har den här låten en ackordföljd som är trevlig och ett taktbyte mellan vers och refräng som skapar välbehövlig dynamik.

Open Violence - Alle Gegen Alle. Den här låten har äntligen lite oa-oa-grejer och sköna gitarriff. Lite bättre produktion och typ en annan sångare så hade detta varit en ganska bra låt.

The Firm - Broken Family. En till låt av Holländarna. I min värld är The Firm det "största" bandet på den här samlingen. De är dock inte det bästa. De har fått två chanser att bevisa sig men lyckas inget vidare. Det är bättre produktion än många andra låtar, de behärskar engelska bättre än flera band här och det är också mer välspelat, men låtarna i sig är inte spännande.

Likedeelers - Oi! "Oi! är öl och Oi! är schnaps" tycker jag att de sjunger i första refrängen och redan från början fick jag en känsla av att detta kanske är ett lite mindre seriöst band. De har också bidragit med en låt som sticker ut lite från mängden, vilket får mig att tycka att det är en av de bättre låtarna på skivan.

I don't like you - Lets Rock The Reds. Ettrig gitarr som gillas. Men det är nog det enda. Dålig engelska och i allmänhet en tråkig låt. När den tar slut och man blir lite glad och väntar på nästa låt så börjar den igen. Varför? Mot det riktiga slutet har de ett parti med bas+trummor+sång, vilket typ alltid är snyggt, men det hjälper inte.

NotlöHsung - Was Sie Nicht Sind. Segt och "tungt" intro som man vill ska övergå i en snabbare låt. Sen kommer sången och gör det hela lite sämre. Efter ett tag drar de dock upp tempot, ganska rejält. Man fortsätter att vara besviken. Sen kommer så klart dubbelkagge och "brööööööhl" och då går jag nästan och stänger av. Och den tar aldrig slut.

Brono Army - Stuck in the Past. Brasilien. Som avslut blir det en mer melodiös historia som har Perkele-drag över sig. En ganska trevlig refräng.

Tysta Mari - Musiken (11743 Records - Cd-Digipak)

Min relation till Tysta Mari är inte uppdaterad. För ett gäng år sen lyssnade jag en del på två låtar, Europaväg 14 och Inte i Väst, som finns med på en promoskiva från den gamla punk/skinnskalleklubben Diggers Club. De låtarna gillade jag skarpt på den tiden och skulle antagligen göra det nu också om jag drog på skivan. Vad de har gjort i musikväg sedan dess har jag inte engagerat mig i, men jag har hört några låtar här och där men aldrig blivit imponerad.

Den här plattan då? Till att börja med ogillar jag både titeln och omslaget. Det är inte min grej, det här lite halvsvåra och svartvita. Det är mer en känsla jag får när jag ser det som inte tilltalar mig, snarare än att jag har en massa tankar om det.

Första låten, titelspåret, låter som Ebba Grön (vilket är bra och en genomgående jämförelse) runt Die Mauer (vilket är lite sämre). Thåströmskomplexet verkar hålla i sig, även om vissa bitar (typ i låten Det Var Vackert) får mig att tänka på Håkan Hellström och hela den grejen. Andra låten, Aldrig Falla Igen, är riktigt poppig och inleds med något som Dim's Rebellion skulle kunna vara stolta över, orgelmässigt. Det är bitvis riktigt bra melodier och en del låtar sticker ut: nämnda Musiken, Fabriksland och Du Vet Inte Hur Det Känns. Men det är ibland också en menlös kompott av gitarriff man inte minns och något pretentiösa texter. Men alltså orgeln är jävligt skön men hade gjort sig bättre mot hårade musik.

Jag antar att både bandet och alla som någonsin har läst om den är trötta som fan på Ebba Grön-referenserna, men vad fan ska man säga? Ebba Grön goes 2000. Svårare än så är det inte.

Tysta Mari är ett till exempel på duktiga musiker som verkligen behärskar det de gör och sångaren (Adam?) har en bra röst (så klart) och bra sångteknik. Gillar man deras tidigare grejer så gillar man säkert det här albumet och gillar man poppig, skickligt spelad, punk helt utan attityd eller ilska så är det här antagligen riktigt bra.

Duncan Reid - "Little Big Head" finns på Sound Pollution

Så gå in här och köp den.