Barcelona, Antipati, Glory Boys & Agent Bulldogg

Jag upptäckte att jag knappt har några bilder från själva gigen. Dåligt. Flyern kommer upp snart, det är något fel just nu.

Det var dags att åka iväg igen, denna gång till Spanien och Barcelona. Målet var att se Antipati och Agent Bulldogg ännu en gång bortom Sveriges gränser och denna gång supportade av Spaniens egna Glory Boys. I ett ganska litet sällskap spenderade vi dagarna innan giget med att dö i solen och dricka rusdrycker. Det hela var mycket angenämt. 

På Fredagskvällen var det förfest och i samma veva anlände även banden med de sista delarna av sitt entourage. Vi hängde på något märkligt hak i närheten av förfesten där en stackars kvinna kunde engelska och männen hon jobbade med mest igonrerade oss (även vid direkt tilltal). Det blev punk i högtalarna inne på förfesten, många klassiker från olika epoker och länder. Sedan blev det ska och jag blev full.

Lördagen, dagen för giget, visste ingen vart spelningen skulle ta plats. Detta hade hållits hemligt och arrangören hade berättade för mig att "this is a very private gig" och att bara "good people" skulle dyka upp. Planen var i alla fall att vi skulle mötas på en krog inne i Barcelona och sedan gemensamt ta oss ut till El Prat, byn där spelningen skulle vara. Eftersom att jag och fru Snigel redan bodde i El Prat så bestämde vi oss för att skita i planen. Istället drev vi omrking med vänner och drack öl. Mot kvällen lyckades en av oss få kontakt med någon från resten av svenskgruppen och vi fick så småningom reda på vart vi skulle.

Antipati soundcheckar

Öppningen och inledningsakten Antipati skjöts upp några gånger och istället satt folk (mestadels skinnskallar) utanför krogen och söp. När vi väl fick komma in så var man trevligt rund under fötterna och hittade fram till några skivbackar.

Snart började i alla fall Antipati, och det såg ut som om bandet börjar gilla att spela utomlands. Hitlåtarna regnade över oss i publiken, det var Antipati, Grabbarna, Punk På Berns, 800 Spänn, Slå Tillbaka och MTV Conspiracy (för att nämna några). Dessutom avslutade de med en cover på Blitz' Nation on Fire. Det var kul och bra. En kul parantes runt det här var att man hade hemlighållit för trummisen i bandet att Antipati överhuvudtaget skulle spela. Detta fick han reda på dagen innan när en annan svensk (som inte kände till lurendrejeriet) försade sig.

Efter Antipati spelade "en av arrangörernas plojband". Det lät ganska bra men jag lyssnade inte så mycket. Det var så trevligt att hänga utanför lokalen.

Agent Bulldogg med publik

Agent Bulldoggs tur och de förvånade genom att inleda med Staden Vaknar istället för Karl IIX. Mycket märkligt. De bjöd på, förutom Den Jag Är, på ytterligare en ny låt; Tack Vare Er, som var jävligt bra och i (numera) vanlig ordning blev det covers på Det Liv Jag Älskar och Watching The Rich Kids. Som extralåtar fick vi äntligen höra Karl IIX samt cover på 4-Skins Chaos.

Glory Boys var jag från börjar redan ointresserad av och när de spelade ändrades inte min uppfattning. Jag tycker de är ganska bra, den skivan som jag har hemma gillar jag. Men jag är för dåligt inlyssnad och jag tycker att det är lite för ointressant för att göra sig bra live. Speciellt efter att man har sett riktigt bra band precis innan.

När vi skulle åka hem så regnade det.

Reseskilldring och gigrapport: Rennes, Paris & London del 2

Svensk punk på franska

Vi återvände till Paris efter att vi tagit adjö av de andra svenskarna och Bangladesh Blowjobs-gänget. I den franska huvudstaden väntade några dagar av semester, skivletande och besök hos vännen Nico från Haircut. Med honom åkte vi tåg en bit ut på landet och besökte den andra Nico från Haircut med familj och bläddrade igenom deras skivor (Bords de Seine). Där fanns så klart en hel massa intressanta stycken plast och det inhandlades efter vad kassan tillät. Det blev dock snart en aning brådskande för ännu ett bandrep skulle bevittnas. Så med sällskap av Nico och Nico och ett gäng vänner till dem bilade vi iväg till en replokal någonstans i någon del av den lantliga förorten som vi befann oss i. Detta rep var synnerligen underhållande för låtarna som spelades var alla svenska covers med fransk text. En del låtar var riktigt svåra att känna igen på grund av språket men vi bjöds på bland annat Ronka (Perverts) och Anti-Oi! (Swankers P.M.S.). Det hela var mycket bra och jag hoppas att få höra mer från det projektet snart. Dagen och kvällen gick och typiskt franska alkoholhaltiga drycker som Picon och Pastis intogs oralt till stor glädje för alla inblandade.

 

Picon - Så jävla gott!

Följande dagar spenderade vi med att besöka olika delar av Paris men det mesta är helt ointressant för den här bloggen. Jag kan åtminstone rekommendera skivaffären Born Bad som ligger vid metrostationen Bastille för den som eventuellt ska besöka staden.

 

Efter dyra drinkar, god öl, spännande matupplevelser och annat skit så var det dags att bege sig till England och London. Detta gjorde vi genom att ta tåget Eurostar. Två timmar och femton minuter från det att vi satte oss på tåget i centrala Paris var vi framme i lika centrala London. Mycket smidigt. Det första som hände var att vi lite förvirrat gick av vid fel station på tunnelbanan (Camden) för att vi (jag) helt hade glömt bort vart vi skulle. Men vi traskade runt lite och lyckades sedan ta oss till rätt plats. Precis utanför tunnelbanestationen fanns puben på vilken spelningen skulle äga rum, två dagar senare; Boston Arms. 

 

Vistelsen i London var lugn för mig och Fru Snigel första dagen, men ett par vänner som anlände några timmar senare höll igång större delen av natten och var lagom pigga nästa morgon när vi skulle bege oss ut och, så att säga, göra London. Jag agerade törstig packåsna större delen av dagen och nådde inte en rekommenderad skivaffär förrän den hade stängt för dagen. Ingen skada skedd för nästa dag kom ett större sällskap svennar och i gruppen fanns fler som ville till samma affär. Det fyndades och chansades och jag blev nöjd. Sedan satt vi mer eller mindre på samma krog hela dagen, fram tills dess att spelningen började. Vi gjorde ett snabbt besök på hotellet som för helgen var invarderat av svenskar, ett par tyskar och Nico som kom på spelningsdagen.

 

Last Rough Cause

Boston Arms var riktigt bra. Själva pub-biten var stor och rymlig, en pint stout för ca 35 spänn (efter klockan sju, innan var det runt 25) och i allmänhet bra. Scenrummet (som nåddes utifrån genom en annan dörr) var även det stort och rymligt. längs ena väggen hade banden försäljning av diverse t-shirts och skivor och mot andra fanns en bar. Det var där vi stod när första bandet plötsligt stod på scenen, så vi flyttade oss snällt fram och började vråla med. Det var Last Rough Cause som inledde kvällen, med den fantastiska My Life som en av de första låtarna. De fortsatte därefter med ett par tidiga låtar (som Violent Few), några från Aggrophobia (som Movin With the Mob, och den bästa; Category C) och några nya låtar som lät riktigt bra. I publiken var det ganska lugnt och det var ärligt talat mest svenskar och en fransman närmast scenen.

 

The Warriors

Nästa band var The Warriors som jag skrev om här för vad som inte känns som så längesen. Jag tycker verkligen att många låtar som spelas nu för tiden är ganska tråkiga och det är liksom inte lika kul att se The Warriors som det kunde vara. Vi fick i alla fall bland annat höra Buddah, Bad Guy och Horrorshow, innan det på slutet blev dags för några covers (typ Violence in our minds). 

 

Bulbulators

Tredje bandet för kvällen hade jag sett fram emot, för dem har jag aldrig tidigare sett. Det var dags för polska Bulbulators. Först och främst såg de inte alls ut som jag hade trott (stora muskel-skins). Det var först här som dansgolvet blev fullt för bandet hade tydligen en stor grupp polacker med sig. Nu är det ju det här med språket igen, men de spelade i alla fall låten Swinie som är bra, och en cover på Teenage Kicks. I stort sett lät det riktigt bra och det var skönt röj framför scenen.

 

Agent Bulldogg

Sista bandet för kvällen: Agent Bulldogg. Samma inledning som i Rennes och som alltid, följt av blandade svenska och engelska låtar. Den Jag Är var återigen lika härlig att höra (nyhetens behag kanske, men det är fan i mig en bra låt). Det blev igen en cover på Watching the Rich Kids samt en på Det Liv Jag Älskar (Perssons Pack). Det hela var kanske inte perfekt genomfört men det var ändå kul och jävligt bra.

 

Aces & Eights

Nu ska jag försöka runda av för det blir för mycket text. Det blev efterfest på Aces and Eights och sedan en något avslagen vistelse i London dagarna efter. På söndagen visste man att det började ta slut och på Måndagen var jag och Fru Snigel de sista att åka hem och så klart började det regna. Det hade varit fint väder och härlig sol, men när vi skulle hem så grät himmelen. Tillbaks i vardagen och verkligeheten. Imorgon tillbaks på jobbet. Stort tack till Mark från Booze & Glory som arrade.

Reseskilldring och gigrapport: Rennes, Paris & London del 1

Två skitbra helger i punkens tecken tog sin början sent på natten/tidigt på morgonen i den Stockholmsförort som är mitt hem. I sällskap med Fru Snigel och en enerverande hosta som flera gånger gett mig andnöd (och som fortfarande förföljer mig) tog jag mit till flyg och så småningom Paris. Tunga moln och ett dystert, men ändå trevligt, regn mötte oss. Det blev till att installera sig hos syster Snigel, bosatt i Paris som hon är, och sedan bege sig till de gator i staden där hon påstod att "folk som ni" skulle finnas. Visst fanns där en del alternativa människor, men framförallt fann vi strålande sol och en ypperligt trevlig Irländsk krog med uteservering. Dagen och kvällen blev dock inte särskillt sen för följande morgon skulle resan fortsätta till Bretagne och Rennes för det första av resans egentliga mål: Antipati, Agent Bulldogg och Bombardiers.

En tågresa, lika långvarig som gårdagens flygresa, förde oss till Rennes. En mer påläst och intresserad person skulle säkert kunna skriva några rader om staden och området. Vi tog oss mest till hotell och sedan första bästa skivbutik. Senare fick jag reda på att det fanns flera, bättre, skivbutiker än de två som vi besökte. I vilket fall som helst så blev det öl på det, lite rundvandring i staden och sedan mer öl i väntan på att fler svenskar (banden med entourage) skulle anlända. När detta väl skedde så möttes vi på en Irländsk krog där en mycket trevlig, lokal, bitter serverades. Vi minglade lite med lokala punkare, psychobillys och skinnskallar och gjorde senare sällskap med nya och gamla vänner till Mondo Bizaro för en förfest.

Mondo Bizarro - Scenen

Mondo Bizarro är alltså lokalen där spelningen skulle hållas. Det var ett jävligt coolt ställe som verkligen saknas i Stockholm. Det var lite som Grundbulten, fast renare och snyggare, och en del som Kafé 44 fast med bättre planlösning, rymligare och med finare uteplats, enligt mitt tycke. Dessutom fanns här en riktig bar, med ok priser vill jag minnas. Bakom baren stod Bruno från franska Trotskids. 

På förfestens lyssnades det på punk av diverse olika slag och det inmundigaeds alkohol (av något färre varianter). För att vara lite förberedda inför morgondagen och resten av resan så avslutades kvällen vid två-tiden och hemväg blev rättväg.

Bangladesh Blowjobs

Dagen för spelningen skulle vi besöka våra nyfunna vänners rep på samma ställe. De hjälpte till med att släpa dit back-line och fick då repa där innan giget började. De berättade att de inte hade någon replokal utan brukade passa på där de kunde och hade hittills aldrig repat på samma ställe två gånger. Så i väntan på det vandrade vi runt i staden, drack fler öl och mötte tills lut upp bandet utanför Mondo Bizarro. Bandet bestod av en psychobillysnubbe (gitarr), hans bror punkaren med Harringtonjacka och keps (sång), en punkbrud á la '82 (gitarr), en typisk skinnskalle (trummor) och tidigare nämnda Bruno (bas). Projektnamnet på bandet var lysande Bangladesh Blowjobs och det lät bra. Sången var skrikig och desperat, gitarrerna ettriga och trummor och bas bar upp det hela stabilt. Musiken var klart inspirerad av Lower Class Brats likväl som engelska '82-scenen, melodiöst och ganska hårt.

När det var avslutat började resten av svenskarna trilla in och mental förberedelse inför kvällens kalas inleddes. Primator Crew stod för arrangemanget och de, liksom banden, var vänliga nog att låta oss vara kvar inne på stället innan det öppnade för utanför hade det börjat regna något rejält. Så vi tillbringade tid med att dricka öl och snacka skit, som man ju gärna gör, och vi fortsatte och fortsatte tills det kändes som om det borde börja snart. Men ingenting hände och snart fick vi höra att nedervåningen (vi befann oss tack och lov på övervåningen) var översvämmad. De var tvugna att stänga av all elektronisk utrustning och det började se mörkt ut. I korthet så var brandkåren tvugna att komma dit för att se till så att det inte innebar någon risk med att ha spelningen, men de var upptagna på andra håll i staden där liknande saker hände. Det tvivlades på om giget överhuvudtaget kunde hållas. Efter ett tag fick vi höra att om brandkåren inte var på plats inom en halvtimme så skulle allt flyttas till någon annanstans. I slutändan gick dock allt bra och vi kunde till slut bara röra oss ner en trappa för att se banden, istället för att åka iväg.

Antipati

Antipati var först på tur och bra som vanligt. För mig räcker det egentligen att låtarna spelas så är det bra, så länge det inte är fullkomligt otajt eller flera låtar samtidigt. Och den hyfsat nya låten Antipati är riktigt jävla bra. Publiken verkade tycka om det också, även fast där mest var fransmän. Det var hit efter hit, och jag blev kort sagt nöjd.

Agent Bulldogg

Därefter hade vi Agent Bulldogg som man vid det här laget faktiskt har sett flera gånger (det trodde jag aldrig när jag hörde deras musik första gången, att man skulle få se det live). Som alltid inleddes det med Karl XII och fortsatte med ett set innehållandes så mycket som fem engelska låtar blandat med gamla och nya på svenska. Den jag är är helt fenomenal och håller verkligen Agent Bulldogg-måttet. En cover på Arthur Kay and the Originals' Watching the Rich kids avverkades och giget avslutades med storfavoriten (även i Rennes) Stockholm Skins. Jävligt bra var det och det var jag inte ensam om att tycka. Det förekom en hel del crowd surfing och det var inte helt osannolikt att få en känga i skallen om man inte såg upp. Precis som det ska vara.

Bombardiers (Inte helt lätt att få bild på)

Sista bandet i Rennes och på Mondo Bizarro var Bombardiers. Jag tänker inte försöka ge mig på att skriva exakt vilka låtar de spelade, det funkar inte riktigt, av flera anledningar. Dels är de flesta på franska (ett språk jag inte behärskar) och det gör att jag har svårt att veta vilken musik som går ihop med vilken titel, dels började jag fyllna till och framförallt var jag både sjukt trött och svårt ansatt av min hosta. Efter kanske fyra låtar drog jag mig således upp för trapporna och höll mig där uppe nästan hela giget. Det var synd för det jag hade sett var skitbra och det jag hörde däruppifrån likaså. Jag gjorde ett par försök att gå ner och röja lite när jag hörde någon favoritlåt men tvingades snart upp igen av min egen ohälsa. Som sagt hördes det ganska väl där uppe och det är jag glad för, för Bombardiers är riktigt bra och gjorde ett grymt framträdande. Här var publiken i sitt esse (eller essé för att få till det, när man ändå vistades i Bretagne).

Det här blev ju jävla långt det, men så får det vara. Del 2, om London och spelningen där, kommer förhoppningsvis imorgon.