Rebellion, Blackpool - Del 2

Ok nästa dag. Den började lugnt och ett gäng från Sverige satt i mitten av Winter Gardens för att avnjuta blaskig öl i plastglas och blev utsatta för The Slaughterhouse Kid, en medlem i Penetration som bestämt sig för att spela tvåhundra (eller åtminstone 3) instrument samtidigt och framföra någon slags country/trubadur/punk. När han hade vett att avsluta sitt set blev vi istället utsatta för Emma Hallows som spelar "amazing folk punk" som bara lät som en ganska vanlig, dålig, gymnasiekorridorstrubadur. 

Last Rough Cause

Det första vettiga som jag fick höra den här dagen var Last Rough Cause. De gjorde ett bra gig, som vanligt, men jag tror att de inledde med Violent Few, för jag missade en och en halv låt typ. I övrigt spelade de bl.a. Glory Days, My Life (som ju är riktigt jävla skitbra), Category C (där trummisen Max hoppar in på sång) och avslutade det hela med en cover av Riot Squad (Cock SParrer) med lite knackig text, men annars bra. Bandet har nyligen släppt en split-Lp med Gimp Fist som borde ägas av de flesta.

Patrol

Patrol var nästa gäng herrar som återförenats nyligen (återigen, vad jag vet) och som jag inte har haft någon chans att se förut. Det jag har hört med dem innan är typ deras bidrag på A Country Fit For Heroes #2 och det är ju mycket bra. Utöver detta så har de släppt ett par demos (tidigt 80-tal), en singel runt 2000 och ett cd-album 2011 (som jag nu gärna vill ha). De spelade i varje fall Unknown Soldiers från ovan nämnda samling och det var så klart bra. Övriga låtar, som jag inte har någon koll på, var riktigt jävla bra det med - trots en mycket märklig leadgitarr med en väldigt futuristisk effektpedal.

Den fantastiska gitarristen i Patrol. Se på honom!

The Fits

Nästa återförenade band var ett lokalt sådant, The Fits, som jag måste säga gjorde ett bedrövligt gig (i stort sett). Jag hajpade ju upp dem och tvingade med diverse halvt intresserade vänner dit och fick sedan stå där och skämmas medans bandet harvade sig igenom låtarna på halvtempo. Mick Crudge (sågaren) verkade hög och ramlade runt på scenen och smekte sig själv och verkade ibland mest intresserad av att knäppa upp en till knapp på skjortan än att leverera musik. Mitt i allt så drog de igång Tears of a Nation som verkligen är bandets högsta topp och tack och lov var det riktigt bra. Sen tröttnade jag.

The Restarts blev det sen. Innan när jag har kastat ett öga på dem har det varit på den stora scenen, Empress Ballroom, och jag hatar den scenen. Nu spelade de på Olympia, vilket var mycket bättre. De gjorde ett lysande gig och jag fick höra i princip samtliga av mina favoriter: Enemy's Enemy, Big Rock Candy Mountain, Time Waster (som för kvällen blev en känga till Facebook), Frustration och Outsider. Det var säkert, stabilt, hårt och jävligt bra.

Lost Cherres

Efter The Restarts dröjde jag kvar några låtar med nästa band: Lost Cherres, som jag hade hört skulle vara bra. Jag blev övertygad av det kvinnofrontade anarkopunkbandet och köpte en dubbel-cd med allt tidigt material.

Mer anarkopunk på kvällen i form av Conflict. Allting var dåligt då. Lång jävla kö för att få köpa en snakebite, cider som tar slut och bara lång, lång väntetid innan jag fick min blaskiga dryck. Så när jag väl kunde koncentrera mig på bandet så insåg jag att jag lika gärna kunde ha köat en halvtimme till. Jag tycker det var tråkigt som fan. Herrarna i bandet var trötta och anfådda och de valde många långsamma låtar. När de spelade The Serenade is Dead började bandet som skulle spela därnäst (på andra scenen i samma rum) att soundchecka och jag tröttnade igen. 

The Pirhanas sågs sedan, på den mycket sympatiska och för året nya scenen Opera. Här var det sittplatser och jag såg att det var gott. Ännu ett band med farbröder och ännu ett gäng som hade ett bra tag kvar till sitt bäst-före-datum. När de började spela tänkte jag spontant på det här:

3/5 av The Pirhanas

Även fast jag kanske inte skulle lyssna på dem så mycket hemma så var det just där och då en enormt trevlig upplevelse. Tror att någon låt kan ha hetat Getting Closer, den var grym.

Anti-Pasti

Men det blev så småningom dags att slita sig från stolarna, så mjuka och sköna de va, för att se kvällens sista band: Anti-Pasti. Jag förstår inte ståhejet som fanns runt bandet på 80-talet och jag förstår inte de som hajpar dem idag, men ändå - ytterligare ett band som återförenats som man måste se. De spelade tight och väl ihop och gjorde det mesta bra, det är bara det att låtarna inte är så bra. Sångaren gick runt på den stora scenen och viftade med armarna som vore han någon slags superstjärna. De spelade Two Years Too Late, Let Them Free och Six Guns, vilket var bra, men väntan på No Government blev för lång, så det blev hemväg.

Det får nog bli fler delar, en för varje dag. Jag är så jävla långsam.

Reseskilldring och gigrapport: Rennes, Paris & London del 2

Svensk punk på franska

Vi återvände till Paris efter att vi tagit adjö av de andra svenskarna och Bangladesh Blowjobs-gänget. I den franska huvudstaden väntade några dagar av semester, skivletande och besök hos vännen Nico från Haircut. Med honom åkte vi tåg en bit ut på landet och besökte den andra Nico från Haircut med familj och bläddrade igenom deras skivor (Bords de Seine). Där fanns så klart en hel massa intressanta stycken plast och det inhandlades efter vad kassan tillät. Det blev dock snart en aning brådskande för ännu ett bandrep skulle bevittnas. Så med sällskap av Nico och Nico och ett gäng vänner till dem bilade vi iväg till en replokal någonstans i någon del av den lantliga förorten som vi befann oss i. Detta rep var synnerligen underhållande för låtarna som spelades var alla svenska covers med fransk text. En del låtar var riktigt svåra att känna igen på grund av språket men vi bjöds på bland annat Ronka (Perverts) och Anti-Oi! (Swankers P.M.S.). Det hela var mycket bra och jag hoppas att få höra mer från det projektet snart. Dagen och kvällen gick och typiskt franska alkoholhaltiga drycker som Picon och Pastis intogs oralt till stor glädje för alla inblandade.

 

Picon - Så jävla gott!

Följande dagar spenderade vi med att besöka olika delar av Paris men det mesta är helt ointressant för den här bloggen. Jag kan åtminstone rekommendera skivaffären Born Bad som ligger vid metrostationen Bastille för den som eventuellt ska besöka staden.

 

Efter dyra drinkar, god öl, spännande matupplevelser och annat skit så var det dags att bege sig till England och London. Detta gjorde vi genom att ta tåget Eurostar. Två timmar och femton minuter från det att vi satte oss på tåget i centrala Paris var vi framme i lika centrala London. Mycket smidigt. Det första som hände var att vi lite förvirrat gick av vid fel station på tunnelbanan (Camden) för att vi (jag) helt hade glömt bort vart vi skulle. Men vi traskade runt lite och lyckades sedan ta oss till rätt plats. Precis utanför tunnelbanestationen fanns puben på vilken spelningen skulle äga rum, två dagar senare; Boston Arms. 

 

Vistelsen i London var lugn för mig och Fru Snigel första dagen, men ett par vänner som anlände några timmar senare höll igång större delen av natten och var lagom pigga nästa morgon när vi skulle bege oss ut och, så att säga, göra London. Jag agerade törstig packåsna större delen av dagen och nådde inte en rekommenderad skivaffär förrän den hade stängt för dagen. Ingen skada skedd för nästa dag kom ett större sällskap svennar och i gruppen fanns fler som ville till samma affär. Det fyndades och chansades och jag blev nöjd. Sedan satt vi mer eller mindre på samma krog hela dagen, fram tills dess att spelningen började. Vi gjorde ett snabbt besök på hotellet som för helgen var invarderat av svenskar, ett par tyskar och Nico som kom på spelningsdagen.

 

Last Rough Cause

Boston Arms var riktigt bra. Själva pub-biten var stor och rymlig, en pint stout för ca 35 spänn (efter klockan sju, innan var det runt 25) och i allmänhet bra. Scenrummet (som nåddes utifrån genom en annan dörr) var även det stort och rymligt. längs ena väggen hade banden försäljning av diverse t-shirts och skivor och mot andra fanns en bar. Det var där vi stod när första bandet plötsligt stod på scenen, så vi flyttade oss snällt fram och började vråla med. Det var Last Rough Cause som inledde kvällen, med den fantastiska My Life som en av de första låtarna. De fortsatte därefter med ett par tidiga låtar (som Violent Few), några från Aggrophobia (som Movin With the Mob, och den bästa; Category C) och några nya låtar som lät riktigt bra. I publiken var det ganska lugnt och det var ärligt talat mest svenskar och en fransman närmast scenen.

 

The Warriors

Nästa band var The Warriors som jag skrev om här för vad som inte känns som så längesen. Jag tycker verkligen att många låtar som spelas nu för tiden är ganska tråkiga och det är liksom inte lika kul att se The Warriors som det kunde vara. Vi fick i alla fall bland annat höra Buddah, Bad Guy och Horrorshow, innan det på slutet blev dags för några covers (typ Violence in our minds). 

 

Bulbulators

Tredje bandet för kvällen hade jag sett fram emot, för dem har jag aldrig tidigare sett. Det var dags för polska Bulbulators. Först och främst såg de inte alls ut som jag hade trott (stora muskel-skins). Det var först här som dansgolvet blev fullt för bandet hade tydligen en stor grupp polacker med sig. Nu är det ju det här med språket igen, men de spelade i alla fall låten Swinie som är bra, och en cover på Teenage Kicks. I stort sett lät det riktigt bra och det var skönt röj framför scenen.

 

Agent Bulldogg

Sista bandet för kvällen: Agent Bulldogg. Samma inledning som i Rennes och som alltid, följt av blandade svenska och engelska låtar. Den Jag Är var återigen lika härlig att höra (nyhetens behag kanske, men det är fan i mig en bra låt). Det blev igen en cover på Watching the Rich Kids samt en på Det Liv Jag Älskar (Perssons Pack). Det hela var kanske inte perfekt genomfört men det var ändå kul och jävligt bra.

 

Aces & Eights

Nu ska jag försöka runda av för det blir för mycket text. Det blev efterfest på Aces and Eights och sedan en något avslagen vistelse i London dagarna efter. På söndagen visste man att det började ta slut och på Måndagen var jag och Fru Snigel de sista att åka hem och så klart började det regna. Det hade varit fint väder och härlig sol, men när vi skulle hem så grät himmelen. Tillbaks i vardagen och verkligeheten. Imorgon tillbaks på jobbet. Stort tack till Mark från Booze & Glory som arrade.