Rebellion, Blackpool - Del 2

Ok nästa dag. Den började lugnt och ett gäng från Sverige satt i mitten av Winter Gardens för att avnjuta blaskig öl i plastglas och blev utsatta för The Slaughterhouse Kid, en medlem i Penetration som bestämt sig för att spela tvåhundra (eller åtminstone 3) instrument samtidigt och framföra någon slags country/trubadur/punk. När han hade vett att avsluta sitt set blev vi istället utsatta för Emma Hallows som spelar "amazing folk punk" som bara lät som en ganska vanlig, dålig, gymnasiekorridorstrubadur. 

Last Rough Cause

Det första vettiga som jag fick höra den här dagen var Last Rough Cause. De gjorde ett bra gig, som vanligt, men jag tror att de inledde med Violent Few, för jag missade en och en halv låt typ. I övrigt spelade de bl.a. Glory Days, My Life (som ju är riktigt jävla skitbra), Category C (där trummisen Max hoppar in på sång) och avslutade det hela med en cover av Riot Squad (Cock SParrer) med lite knackig text, men annars bra. Bandet har nyligen släppt en split-Lp med Gimp Fist som borde ägas av de flesta.

Patrol

Patrol var nästa gäng herrar som återförenats nyligen (återigen, vad jag vet) och som jag inte har haft någon chans att se förut. Det jag har hört med dem innan är typ deras bidrag på A Country Fit For Heroes #2 och det är ju mycket bra. Utöver detta så har de släppt ett par demos (tidigt 80-tal), en singel runt 2000 och ett cd-album 2011 (som jag nu gärna vill ha). De spelade i varje fall Unknown Soldiers från ovan nämnda samling och det var så klart bra. Övriga låtar, som jag inte har någon koll på, var riktigt jävla bra det med - trots en mycket märklig leadgitarr med en väldigt futuristisk effektpedal.

Den fantastiska gitarristen i Patrol. Se på honom!

The Fits

Nästa återförenade band var ett lokalt sådant, The Fits, som jag måste säga gjorde ett bedrövligt gig (i stort sett). Jag hajpade ju upp dem och tvingade med diverse halvt intresserade vänner dit och fick sedan stå där och skämmas medans bandet harvade sig igenom låtarna på halvtempo. Mick Crudge (sågaren) verkade hög och ramlade runt på scenen och smekte sig själv och verkade ibland mest intresserad av att knäppa upp en till knapp på skjortan än att leverera musik. Mitt i allt så drog de igång Tears of a Nation som verkligen är bandets högsta topp och tack och lov var det riktigt bra. Sen tröttnade jag.

The Restarts blev det sen. Innan när jag har kastat ett öga på dem har det varit på den stora scenen, Empress Ballroom, och jag hatar den scenen. Nu spelade de på Olympia, vilket var mycket bättre. De gjorde ett lysande gig och jag fick höra i princip samtliga av mina favoriter: Enemy's Enemy, Big Rock Candy Mountain, Time Waster (som för kvällen blev en känga till Facebook), Frustration och Outsider. Det var säkert, stabilt, hårt och jävligt bra.

Lost Cherres

Efter The Restarts dröjde jag kvar några låtar med nästa band: Lost Cherres, som jag hade hört skulle vara bra. Jag blev övertygad av det kvinnofrontade anarkopunkbandet och köpte en dubbel-cd med allt tidigt material.

Mer anarkopunk på kvällen i form av Conflict. Allting var dåligt då. Lång jävla kö för att få köpa en snakebite, cider som tar slut och bara lång, lång väntetid innan jag fick min blaskiga dryck. Så när jag väl kunde koncentrera mig på bandet så insåg jag att jag lika gärna kunde ha köat en halvtimme till. Jag tycker det var tråkigt som fan. Herrarna i bandet var trötta och anfådda och de valde många långsamma låtar. När de spelade The Serenade is Dead började bandet som skulle spela därnäst (på andra scenen i samma rum) att soundchecka och jag tröttnade igen. 

The Pirhanas sågs sedan, på den mycket sympatiska och för året nya scenen Opera. Här var det sittplatser och jag såg att det var gott. Ännu ett band med farbröder och ännu ett gäng som hade ett bra tag kvar till sitt bäst-före-datum. När de började spela tänkte jag spontant på det här:

3/5 av The Pirhanas

Även fast jag kanske inte skulle lyssna på dem så mycket hemma så var det just där och då en enormt trevlig upplevelse. Tror att någon låt kan ha hetat Getting Closer, den var grym.

Anti-Pasti

Men det blev så småningom dags att slita sig från stolarna, så mjuka och sköna de va, för att se kvällens sista band: Anti-Pasti. Jag förstår inte ståhejet som fanns runt bandet på 80-talet och jag förstår inte de som hajpar dem idag, men ändå - ytterligare ett band som återförenats som man måste se. De spelade tight och väl ihop och gjorde det mesta bra, det är bara det att låtarna inte är så bra. Sångaren gick runt på den stora scenen och viftade med armarna som vore han någon slags superstjärna. De spelade Two Years Too Late, Let Them Free och Six Guns, vilket var bra, men väntan på No Government blev för lång, så det blev hemväg.

Det får nog bli fler delar, en för varje dag. Jag är så jävla långsam.