Police Bastard - Confined (Iron Man Records - Cd - Album)

Sista skivan från Iron Man Records att recensera för min del. Det är en tio låtar tung cd. Varje låg väger som tusan. Det är metalpunk i samma i samma stuck som tidigare alster - en aning mörkare kanske? Lite osäker blir jag - med influenser från mitten av engelskt 80-tal. När English Dogs blev sämre och engelsk hardcore var en stor grej (närmare referenser är Doom och Anti-System). Det går inte speciellt snabbt utan är mer ett konstant malande. Dock betyder inte det att skivan saknar låtar som sticker ut. Andra spåret Brought To Our Knees är en hård låt som jag uppskattar. Humanimal är en annan. Mot slutet av skivan är vissa låtar på tok för långa och det är inte kul längre. Jag rippar cdn plockar med mig de två nämnda spåren, kanske något till, på telefonen, så får jag se vad det blir för märklig fest som får mig att dra fram skivan igen. 

V/A - Death To Fanatics (Iron Man Records - Cd)

Death To Fanatics är en samlingsskiva som kräver många lysningar. Police Bastard inleder med en tung anarcho/hc-låt med metalvibbar som är helt ok. Last Under The Sun bjuder på en bitvis skitjobbig låt med massa oljud. Police Bastard igen, med en låt som håller ungefär samma form som första låten. I.O.D. (Injury Or Death) spelar en lättglömd halvsnabb crustlåt med ganska dålig växelsång. Ear Damage med Sensa Yuma är en menlös besvikelse. En kort låt där de mellan ett par takter snabb musik skriker "Ear Damage". Sedan tar skivan en viss vändning med P.A.I.N som spelar långsam baktaktsmusik med tydlig punkådra. Även om det kanske inte är superintressant så är det ett trevlig avbrott från det som varit tidigare och sången har en bra melodi. Samma band med en låt till, denna gång gästade av Howard Marks och låten heter Grow More Weed. Välspelad baktakt med ganska trevlig elgitarr bitvis. Det är en ganska bra låt, oavsett vad man tycker om texten, och de är mest för att det låter så desperat bitvis. Sedan har vi en till låt i samma stuk av samma band och man börjar bli ganska mätt. Efter baktakten följer cirkusbandet Dufus. Ploo and Brof är en ganska bedrövlig låt med vissa rytmiskt och röstmässigt intressanta bitar. Men ärligt talat är det för tramsigt. Tyvärr har de en låt till på skivan, som dock, till deras försvar, är "bättre" än den första. Det är stråkar och skönsång. Återigen bra melodi och skön atmosfär i låten. Sedan kommer den värdelösa gubben John Sinclair. Ni kan läsa en recension av hans egna skitsiva här. Nightingales spelar musik som jag närmast kan jämföra med typ Nick Cave & The Bad Seeds. Det är faktiskt riktigt likt på många vis. Äntligen kommer man till behållningen med hela skivan. Det är Gorgeous - Prodigal Scum. Det är en mycket bra låt och i sammanhanget känns det som en fullkomligt lysande låt med sin enormt sköna refräng/stämsång och uppbyggnad. Mot slutet har vi Pigfish (intetsägande och händelselöst), Less (låter som tidig amerikansk HC blandat med lite collegerock), Sist (ok, vad som låter som, amerikansk snabb punk, utan att gå till överdrift) och Academy Morticians (snabb, skateinspirerad punk med lite anonym sång). Mellan de fyra sist nämnda bandens låtar så har det även klämts in mer Last Under The Sun. Det var onödigt gjort. Vad kan man säga om den här skivan? Om den visar vad skivbolaget släpper i övrigt så kan man säkert hitta något man gillar där. Om den är tänkt som en trevlig samlingsskiva att lyssna på i sällskap eller ensamhet så går det inte att rekommendera. Jag vet att jag ska kolla upp Gorgeous. Tack för det.

Last Under The Sun - Hooligan Jihad (MCD - Iron Man Records)

Skiva två från Iron Man Records. Last Under The Sun spelar en slags punkmetal/hardcore-fusion. Tempot varierar mellan ganska segt och hyfsat snabbt under låtarna. En del riff låter bra och punkigt i stil English Dogs och The Restarts men det är inga referenser som passar på bandets hela sound;det blir helt enkelt på tok för mycket metal. Den låten som sticker ut mest på ett positivt sätt är inledande More Helicopters som har en ganska bra refräng. Näst sista låten, Beautane är istället usel. Långsamt och släpigt varvat med tungt malande och rena oljud. Smärtsamt lång är den också. Titelspåret, som avslutar den fem spår korta skivan, är bitvis medryckande i bra hc-gung. Hade fokusen lagts mer på punk än på metal så hade jag tyckt bättre om skivan än vad jag gör. Nu glimtar den till ibland, men inte så mycket mer.

John Sinclair - Mohawk (Cd - Iron Man Records)

Det här är en av fyra skivor som jag fått hem från Iron Man Records - ett bolag som gärna släpper förbannad punk. Jag börjar med den sämsta skivan. Jag har ärligt talat ganska svårt att finna ord för det här skräpet. Det är spoken word, talad av en läspande amerikan (jag tänker på Randy Newman, fast sönderknarkad) till bakgrunden av superirriterande jazztrummor och märkliga ljud. John Sinclair är en politisk aktivist och poet, därför har hans anskrämliga musik något med punk att göra? Kanske, jag vet inte. Men riktigt dåligt är det i varje fall.