Året inleddes alltså med att Nya Given kommer från Norrköping och gör sin debutspelning under samma tak som Hc-akten Låt Dom Hata Oss och finfin punk från Stockholm i form av Ligisterna.
Klubb Antisocial fick alltså byta lokal igen - den här gången på grund av att någon tjurig gubbe i samma byggnad som Jamesson tycker att det låter för högt med livemusik. Ett sammarbete med Püssy A Go Go inleddes då istället och då blev det alltså The Liffey i Gamla Stan.
Nya Given
Nya Given var första bandet att underhålla en ganska blandad publik med både skinskallar, nitmongon, tuppkammar, hc-lirare, random snubbe och några andra. Det är en kvartet där sångaren förutom att just sjunga även spelar kazoo, vilket såklart får mig att tänka på The Macc Lads. Så jag älskar ju Nya Given nu. Förutom detta så är det ganska hård musik där det blandas Uk82-riff med lite köttigare och långsammare grott-Oi!. Sångaren Pontus gastar på rikigt bra med en pipa som imponerar. I övrigt var bandet tight och körde två covers (åtminstone) på Oppressed's White Flag och Combat 84's Poseur. Bra skit och jag hoppas på att få recensera lite material med bandet snart!
Låt Dom Hata Oss
Skitarga Låt Dom Hata Oss härjade loss på scenen strax därpå. Andra låtens titel, HC-Attack, summerar ungefär vad som hände. De gick upp, spelade snabbt, argt och stenhårt i några minuter (kantat med sångaren Luddes ironiska/dryga/uppkäftiga/förvirrande/tramsiga/smarta mellansnack) och försvann sedan ner för att sälja sina tröjor i regnbågens alla färger.
Ligisterna
Sist upp var återvändarna (alltså till Klubb Antisocial) Ligisterna, som i riktig punkanda berättade att de nu hade gått runt på sin skiva Miljonprogrammet, så den reades ut för 20 spänn. Jag ångrar dock inte att jag köpte den för en hundring tidigare, för riktigt bra är den. Lika bra var de på scen, även fast jag fick intrycket av att de var lite trötta ibland. Men när hitsen radas upp en efter en spelar det ingen roll.
En alltigenom bra kväll där Klubb Antisocial återigen lyckas med att blanda olika typer av punk, både på scen och golv. Mycket bra.
Jag slår helt fräckt ihop tre gig i samma rapport.
Factum
Klubb Antisocial gick alltså från Broder Tuck till Jameson - Bunker Bar denna gång. Lokalen är helt ok och redan hem för många punkintresserade på helgerna. Det kom en hel del folk och trots det märkliga ljudet, där sången hördes lysande i vissa delar av lokalen, och inte alls i andra, så gick det bra.
Psykbryt körde på sin melodiösa gatupunk (som folk fortfarande envisas med att kalla trall) och levererade liksom övriga gånger jag har sett dem. Inga överraskningar, men ett säkert kort. Strindberg Som Tortyr gjorde alltså come-back till klubben, och det med bravur. Det var riktigt bra och jag ser mycket fram emot eventuella skivsläpp.
Honnör SS
Hos Dislocated, på Broder Tuck, spelade ett trallpunkband som faktiskt låter trall: Factum från Kalmar. De gjorde defenitivt intryck. Musiken var bra, bandmedlemmarna var tuffa på ett kaske inte helt självklart vis och det var kul att se ett trallband som inte låter som alla andra, men som fortfarande låter trall.
Nu börjar vi närma oss nutid. På The Liffey i Gamla Stan spelade Honnör SS, Sex Dwarf och Avskum kvällen innan Sham 69, under Klubb Kronstadts flagg. Ljudet var inte lysande, ekonomin var inte lysande och humöret var inte lysande. Men det gick bra ändå. Honnör SS inledde och lät bra - kängpunk helt enkelt. Sex Dwarf var inte så imponerande utan lät mest som skrammel, och inte på ett bra vis. Jag ska ge dem en till chans när jag är piggare. Avskum gjorde enligt hörsägen sin sista spelning i Skandinavien och jag tycker att det var ett helt ok avslut. Det fattades ett gäng ansikten som jag trodde skulle vara där för en sån sak, men ändå var det mycket folk och en angenäm afton i stort.
Stockholm Oi!-Fest gick av stapeln i oktober. Det var dålig uppslutning och försök till att få den inställd tyvärr, men det levererades livemusik i dagarna två av både svenska och utländska band och generellt mycket trevligt.
Streetpunk Drunks
Bakers Dozen gjorde bra ifrån sig och stod ut från dem andra som det bästa bandet. Skinfull var ju kul att se, men jag har aldrig varit speciellt intresserad av dem av någon anledning - men de gjorde också en bra spelning. Streetpunk Drunks var kul att se live och gjorde bra ifrån sig. Arga och glada samtidigt, och fulla. Citizen Keyne hade jag gärna varit mer inlyssnad på, då hade jag säkert tyckt mycket om deras spelning, då jag i efterhand har fattat tycke för dem. Hooligan UK var även de en trevlig ny bekantskap.
Vallgatan
Av de svenska banden var Pitbullfarm säkrast men imponerar inte direkt. Man vet vad man får, och det glädjer nog andra mer än mig. Army Of Assholes är ju dock en riktigt bra låt. Bad Shermans gjorde ett bättre intryck än senast på Gula Villan och lät bättre öht. Kombatants var ointressanta om än kompetenta, Projekt Oi! gjorde sina hits bra och Vallgatan var ok. Battle Scarred var kanske roligast att se - dem har jag inte sett tidigare - och var helt ok.
Bad Shermans
Generellt sett så var det helt ok musik, men en del av banden är jag bara helt ointresserad av. Bra gjort av Club Disorder i varje fall.
Efter typ sex lyckade kvällar på Skål! var Klubb Antisocial tvugna att hitta ny lokal på grund av ägarbyte. Det blev en temporär flytt till Broder Tuck där det för kvällen serverades Oi! från Karlskrona och Viterbo/Tuscania i Italien.
1/2 stulna bilder
Förutom lite krångel med ljudet och den idiotiska pelaren som står mitt i rummet, framför scenen, var det en lyckad kväll. Båda banden levererade bra låtar med ok ljud. On The Job som spelade först var bättre än vad jag mindes och inledde med This Is Me, fortsatte med lite mellanrum med den tidiga hiten (från första demon?) Ready To Riot. Vi fick också höra t.ex. Hippies och 1680.
2/2 stulna bilder - Med Robban på sång
Jag hade ganska låga förväntningar på F.A.V.L. faktiskt, då denna typ av Oi! vanligtvis inte tilltalar mig mer än så att det är helt ok bakgrundsmusik. Tji fick jag och blev omkullblåst av hur bra det var. Kanske var det alkoholen och det faktum att det var ett gäng jävligt trevliga lirare som fick mig över så absolut på deras sida, men troligtvis inte helt och hållet. Förutom sina egna hårda men hyfsat melodiösa låtar körde de bland annat en cover på Motörheads Ace Of Spades och Gatans Lag - Hata Folk. Under den senare gästades scenen även av Robban från bland annat Agent Bulldogg och Antipati, då han behärskade svenskan lite bättre än övriga inblandade.
Det var en fenomenal kväll kort och gott.
Jag kollade nu hade hade bara tre skitdåliga bilder på F.A.V.L. och inte en enda på On The Job. Så jag stal två bilder på förstnämnda, det var allt jag hittade. Dåligt.
Tillbaks till Snövit. Det var ett tag sen. Som alternativ till den här kvällens reggaeklubb på Bonden så valde jag och en handfull andra att istället se på lite punk. Det enda vettiga alternativet kan man tycka. Det var Dirty Deadbeats och Knark som spelade.
Dirty Deadbeats lirar någon slags streetpunk med lite hc-inslag, på ett ganska amerikanskt vis. Det är bra och tight även om det inte ser ut att vara mycket till energi på scenen och sångarens monotona sångstil får ibland låtarna att gå in i varandra så att de snabbt glöms bort. De framförde bland andra både Anarchy To The Nation och War. Jag tycker att både ni och jag ska se dem nästa gång de spelar.
Knark gjorde en riktigt bra spelning. Kanske för att jag var lite utsvulten gällande spelningar just då, eller för att de faktiskt var grymma. Det är av den något hårdare skolan, jämfört med föregående band, och på svenska där Dirty Deadbeats kör på engelska. Jag har sett Knark någon gång förut och det var samma då som nu; hård svensk punk mellan Missbrukarna och tidiga Discharge. Det är bra medicin för punksjälen.
Bilderna har försvunnit.... Så går det när man är väldigt långsam och inte skriver med en gång.
Hela den här minifestivalen var trevlig men lite märklig till idé och genomförande. Det är en snäv inriktning på musiken, och en sådan som Stockholmspubliken inte är speciellt intresserad av. Headlinebandet, för att inte tala om de andra banden, är det många som inte ens har hört talas om när jag hör mig för. Även om jag gillar initiativet och verkligen hoppas på att de inte ger upp som arrangörer så måste jag säga att de nog sköt sig själva i foten med de här banden.
Lokalen var stor och någon sa att den rymde 600 pers. Den här kvällen var den dock inte ens halvfull och det var lätt och bekvämt att ta sig till baren. Det var sällan kö till toan och helt enkelt lätt att röra sig runt. Det var alltså, av egoistiska själ, mycket bekvämt med lite folk.
Av någon anledning var det bord placerade ganska nära scenen. Det var tydligen så att de lite äldre människorna satt där och de flyttade närmare och närmare, sakta men säkert. Några av dessa stolar ockuperades utav en familj med spännande åsikter om huruvida man kan passa stolar eller inte (sitt, satt, sitter tycker jag är rimligt), men det är en annan historia.
Banden:
Zero Zero - Missade jag
The Civillains - Var ointressanta på alla sätt tyvärr.
Smalltown - Har läst att de är grymt hajpade i delar av USA och att Pirate Press har släppt lite av deras prylar. Det övergår mitt förstånd. Smalltown var också helt ointressant.
Nej, Sverige imponerade inte. Även fast musiken åter igen är skickligt framförd så spelar det ingen roll när det inte händer något. Den här typen av punk lämnar mig oberörd.
Hooligan - Här blev det lite bättre. Ett avbrott där allt inte lät likadant som det intetsägande bakgrundsljudet som var på innan. De spelade ganska trevlig musik, som så klart lät mer brittisk än föregående, även om det inte blev några större lyft här heller.
Epic Problem - Alltså... Jag tänkte och hoppades att det skulle vara kul att se Mackie och Epic Problem. Men bra var det inte. Det var lika menlöst, om inte än värre än, de första banden. Med Mackies inflytande kunde man tänka sig att det skulle finnas en liten, liten del av Uk82 i musiken, men icke. Det var bara amerika-komplex och menlös musik. Sångarens pose var provocerande.
Filaments - De inledde med en låt som jag tycker är väldigt bra men inte vet vad den heter. Efter det gjorde de ett bra framträdande även om alkoholen, som hade intagits i hög frekvens på grund av tristess och för lite folk jag kände på plats, började ta upp för stor del av mig. Filaments var klart bäst den här kvällen. Jag drog dock innan de hade slutat och anslöt mig till vänner som var på väg hem på efterfest från andra eskapader.
Som sagt, jag hoppas att Gutterfest fortsätter och att det inte blev ett enormt ekonomiskt bakslag.
Klubb Antisocial var som vanligt en mycket angenäm upplevelse där baren tömdes så pass rejält så att krogen har stängt tills nästa alkoholleverans (vilken redan har varit).
Ligisterna inledde kvällen. Jag har av någon anledning inte sett dem förut, vilket är lite märkligt då de enligt en bekant har spelat en massa live i Stockholm, även fast de på senaste tiden har tagit en paus för att vara pappor. Det var hur som helst ett riktigt bra gig med ett riktigt bra band. Mycket bra låtar och skön attityd i en bra mix.
DERBY STHLM gjorde även de en bra spelning och fick med sig publiken på ett bra sätt. Deras egna låtar, där Lönsam var bäst, rundades av med ett par covers på Tredje Könets Spindlar och Ebba Gröns Radion. På den förstnämnda blev de gästade på scenen av Nico från Sans Sursis som framförde låten på franska. Det var grymt, även om baguette-mannen kanske var van vid ett lite långsammare tempo. Den senare låten framfördes av stora delar av publiken som tog plats på scenen, där ett par medlemmar från Psykbryt kanske var mest framträdande.
Någon annan har skrivit att Klubb Antisocial är Stockholms bästa punkklubb, vilket jag måste hålla med om. Det är genuint intresserade människor som arrar och det är en bra blandning på band och publik. Jag personligen hoppas på att det blir än mer blandning på publiken då vissa delar av huvudstadens punkscen inte verkar ha hittat dit ännu.
Efter en mycket trevlig förfest i förorten så begav vi oss till Snövit. Fylla och generellt ointresse gjorde så att jag missade Shemales, men jag såg en man springa runt i lokalen i klänning och fick förklarat för mig att detta var en bandmedlem.
Va!? såg jag ett par låtar med och blev positivt överraskad. Jag hade extremt låga förväntningar av någon anledning. Jag har hört någon låt med dem tidigare och fick för mig att det var kasst. Live var det däremot ganska underhållande och lät rätt så bra.
Köttgrottorna gjorde ett ok set med blandat nytt, gammalt och trams. Alltså vad jag hade förväntat mig. De bra låtarna var riktigt bra och de tramsiga låtarna var ointressanta.
På grund av saker som hänt förut, och självklart det faktum att detta snarare var ett firande än en regelrätt spelning, hade man försökt reglera flödet av besökare genom inbjudningar på facebook etc. Trots detta så fanns det rötägg på plats som gjorde kvällen till en delvis trist upplevelse för några andra besökare. På det stora hela var det ändå en riktigt trevlig kväll.
Nu har jag dragit ut på det här så länge så jag minns inte vilken ordning banden spelade i, men detta är vad jag tyckte:
Agent Bulldogg
Dödsångest gjorde ett bra gig kantat av tramsiga kommentarer från sångaren. Bandet är väl inte helt seriöst men består av kompetenta musiker och sitter på några bra riff och refränger. Det blir väl till att se dem igen någon gång så får de en lite mer rättvis beskrivning.
London Diehards
Kombatants såg jag inte särskilt mycket av. På sätt och vis får jag en känsla av att de på kort tid har blivit hyfsat "stora", samtidigt som jag hört mycket kritik om deras debutalbum. I varje fall så tycker jag att de har en del bitar i en del låtar som är helt ok, men på det stora hela var det ingen sensation att se dem live igen.
Agent Bulldogg gjorde som vanligt ett bra gig med nya och gamla låtar. Inte den mest spännande låtlistan den här gången, men lite ska det väl varieras. En helt ny låt, Öga För Öga, spelades och den mötte alla förväntningar man kan ha på bandet.
Superyob
London Diehards var nog roligast att se då jag inte har sett dem förut. Även de presenterade en ny låt, Band Of Brothers. Ironiskt nog höll ett bråk på att utbryta under just den låten (som ni kanske kan lista ut vad den handlar om på titeln) men Tel (sångaren) klev då ner från scenen och särade på de inblandade och inget allvarligt hann hända innan det var löst.
Superyob var så klart grymma med en hit-späckad låtlista med mycket allsång till publikens stora glädje.
PST har gjort ännu ett grymt arrangemang och jag ser fram emot framtida gig.
Det blev att skynda sig efter jobbet för att hinna till spektaklet (och hälla i sig ett par snabba öl) i tid. Först på scenen var Söder som jag tidigare bara har hört på Turist i Tillvaron #6 och som verkligen inte imponerade. Det var anledning nog för att istället släcka törsten på en närliggande sylta.
Tillbaks var jag och sällskap på Kafé 44 när Psykbryt skulle börja. De gjorde ett jävligt tight set med lite låtar från sitt album ...Och Ingen Bryr Sig Ett Jota, men också flera nya låtar, bland annat Arbetar-Klas. Senast jag såg dem så hyllade jag trummisen (Nikko) väldigt mycket efteråt, vilket jag gjorde rätt i.
Men nu kan jag passa på att belysa de andra medlemmarna lite också, för alla är riktigt jävla duktiga. Det var under en låt, kanske ovan nämnda nya stycke, som basisten (Zackarias) imponerade rejält med en avancerad basgång, utan plektrum, etc. Tobbe, (gitarr/sång) är grym på guran och alla rock 'n' rolliga riff låter så smidiga. Linus, som huvudsakligen står för sången, gör sitt med stil också, även om han inte är lika teknisk med sången som de andra med sina instrument, istället är han en bra frontman som gillar att prata mellan låtarna. Åk Hem Till Täby, Södra Latin, Det Smakar Skit och Hatlåt fick vi höra från skivan och alla tre satt som en smäck. De gjorde även en cover på Incest Brothers' låt Discofnask då Mongo fick komma upp på scenen, något oförberedd, och sjunga de få orden han kom ihåg.
Köttgrottorna avslutade kvällen med ett set som bestod av 50% ok musik och 50% trams. Det var mycket från den nya skivan, Totalgalet, och lite orepade bitar med bortglömda texter osv. Föregående band tog hem kvällen vad gäller tajthet och säkerhet, utan tvekan, men en del låtar med Köttgrottorna älskar man ju bara, och glömmer hur tramsiga de är. Som inledande Gravöl. Fy fan vad bra. Vi fick även höra Tjejer Är Fula (ja, klart det är trams, men det är i alla fall en riktigt låt, en svängig dessutom), Pendeltåg, Bolla Med Zlatan (ok, trams igen men jag tycker om den), Livet Är En Flaska Whiskey och Züga. Det var helt ok en tosdagskväll, nu när man lider av PSK-abstinens och vädret börjar bli skapligt.
Jag skriver lite kort om detta, nu när jag ändå sitter vid datorn. Bilder vet jag inget om, så det lär inte dyka upp. Så här var det i alla fall:
I gott sällskap på en krog på söder övertygades och övertygade jag mina kamrater att dricka öl istället för att se på Bitch Boys. Så det gjorde vi. Det var gott.
Eftersom att Alonzo & Fas 3 inte är så roliga heller så klev vi in i lokalen och fram till scenen lagom till de sista låtarna. Steppan (KSMB) gästade scenen under bland annat Tänker På Dig. De var i övrigt som man kan förvänta sig: duktiga musiker, ganska showiga och de bästa låtarna man får höra är KSMB-covers, tyvärr.
Stiff Little Fingers gjorde som de har gjort tidigare när jag sett dem, alltså spelat ett ojämnt set med en del riktigt bra låtar och en del tråkigare. De inledde med en av mina favoriter, At The Edge, och fortsatte sedan med Wasted Life, vilka båda var riktigt bra. De var glada att vara i Sverige sa de, och det var kul att se dem (och alltså inte bara höra dem). Det var kul att höra Harp som är riktigt bra, men jag börjar ge upp hoppet om att få se Forensic Evidence live. Avslutningsvis var det så klart hit på hit och sedan tog alkoholen över.
Jag delar upp P(å)SKhelgen i tre delar, men håller alla tre väldigt korta. Här är första delen.
Förfesten tog plats på China Station i Haninge. Det var Klubb Antisocial och Club Disorder som tillsammans fixade spelningen med Projekt 9, Oldfashioned Ideas och Black Marias.
Jag såg de två senare banden som båda gjorde varsitt suveränt gig.
Oldfashioned Ideas
Oldfashioned Ideas avslutade med sina nya låtar på svenska som är
släppta på en mycket stilig picture disc av Pretty Shitty Town. Det var grymt. Black Marias var häftiga och sångaren speciellt hade underbar karisma och såg galen ut på scenen.
På Fredagen kändes det
som om man redan hade festat i en vecka, men skam den som ger sig. Allt
för många gamla och nya vänner och för lite tid, ni vet, för att inte
tala om banden. Agent Bulldogg öppnade av banden i Fryshuset och levererade som alltid. Riktigt bra var Conflict-covern (The Serenade Is Dead).
Efter Agent Bulldogg var det Argy Bargy som gjorde ett riktigt grymt gig som vanligt.
Infa Riot
Infa Riot spelade som näst sista band den här kvällen och gjorde det med stil. Till sist fick Peter and the Test Tube Babies
kliva på och rundade av kvällen. De inledde med flera hits och mot
mitten av giget blev det lite tråkigare. Det gjorde inget. Allt var bra
ändå.
Lördag. Contemptuous gjorde en efterlängtad come back-spelning och det var helt enkelt fenomenalt.
Contemptuous (med gästsång av Agent Bulldogg-Thomas)
För många var det här det viktigaste bandet under årets PSK och om bandmedlemmarna förstod hur uppskattat det var vet jag inte, men de såg i alla fall ut att ha roligt själva. Sedan var det Prins Carl, men hungernöden har ingen lag så jag sprang och käkade, blev lite för bekväm och missade också stora delar av Gatans Lag. Det lilla jag såg var i alla fall att Jonas verkade vara bättre än någonsin där han rände runt på scenen och gormade utav bara helvete. Maten var god, men jag hade gärna sett åtminstone lite av Prins Carl och mer av Gatans Lag, så här i efterhand. Booze & Glory såg jag från balkongen. Det var bra (bättre än senast i Blackpool) och verkade uppskattat. Sedan var det dags för den grandiosa avslutningen: Cock SParrer. Det var så klart fenomenalt, trots att det blev lite pressat med tiden och ett par låtar som därför (gissar jag på) inte kördes. Men vad kan man säga om dem? De spelar det man vill höra, jävligt bra.
Cock SParrer
Suveränt helt enkelt.
Alla inblandade i både PSK och förfesten ska ha många och stora tack. Arrangörer och band och tillresta vänner (och så klart närboende vänner). Det var återigen en helg att minnas (delvis). För att se videos från helgen, kolla här: http://punkochoi.blogspot.se/2013/04/arets-fest-pretty-shitty-kjell-4-i.html
Efter en lång vecka på jobbet kom äntligen fredagen och med den sol och bilresa till Västerås. Det var trångt men gick bra ändå, i gott sällskapt, med god dricka och med två nya skivor från Kjell Hell (Gatans Lag - Från Fest Till Arrest och Torpedo GBG - Nu Jävlar, som båda också kommer att recenseras här) i cd-spelaren.
Kvällen skulle bjuda på Kombatants, Projekt Oi! och Agent Bulldogg på Bankiren, möte med vänner från lite varstans och ett par för många öl.
Inne på stället var det mycket folk. Många för mig okända men också en hel del bekanta ansikten.
Kombatants började och höll på i en evighet, fick jag intrycket av. De spelade en massa covers (bland andra Cock SParrer - Take 'Em All och Blitz - Razors In The Night) och var över lag bättre live än på skiva. Det var en positiv upplevelse.
Projekt Oi! kan ha spelat fler covers (bland andra Ebba Grön - Beväpna Er, Sham 69 - Hurry Up Harry, Cock SParrer - Watch Your Back och Perkele - Yellow And Blue) än Kombatants och var även de mer övertygande live än vad deras debutalbum är. Deras största hit, Fanta och Rosé (säger jag som inte har stenkoll på bandet) och Rock 'n' Roll Död var två höjdpunkter under kvällen.
Agent Bulldogg avslutade kvällen med ett rejält drag men jag kan ärligt säga att min perception inte var på topp. De körde Watching The Rich Kids och Det Liv Jag Älskar, vilken vi tidigare hört med Projekt Oi!, i cover-väg och så klart en massa egna klockrena låtar.
Jag hörde att det var lite rabalder utanför stället och ett mindre slagsmål bröt ut men inne i lokalen var det trevlig stämning och folk tycktes njuta av musiken.
Det här uppdateras eventuellt med lite bilder, men inget säkert.
Men på grund av sjukdom var Kombatants tvungna att ställa in. Pitbullfarm hade snart ersatt Kombatants som via Pretty Shitty Town samma dag släppte sitt debutalbum, med det fruktansvärda namnet Ruck 'n' Oi!. Skivan är förhoppningsvis bättre än namnet.
I vilket fall som helst så var det tre band att se i många och goda vänners sällskap. Vid restid stod det dock klart att många blev få med så mycket annat som hände i Stockholm samma kväll, och Gula Villan kom tyvärr att stå ganska tom när första bandet, Spotlicks, skulle spela. Det blev lite uppskjutet för att vänta in fler eventuella besökare men till slut så började de att spela. Det var riktigt tight och trummisen, Staffan, sticker ut ganska rejält. Han slår väldigt hårt (så att ljudet från förstärkarna drunknade lite) och precist. Basisten, Rikke, såg lite uttråkad ut och sångerskan/gitarristen, Elin, verkade på gott humör. Från 10"an som jag recenserade här, kände jag igen Kriget är Slut, Apan, Pallar ej Trycket och Jämna Plågor. De spelade även min favorit, Du Feta Barn, och en äldre låt har jag för mig, som hette Apati. Den var riktigt bra.
Spotlicks
Jag ska erkänna att jag var ganska drucken redan när Bad Shermans skulle upp på den lilla scenen och till det har jag inte så bra koll på dem. Jag visste inte ens att de existerade längre. Intrycket jag fick var att bandet var hyfsat otight och orepat och ingen av låtarna imponerade direkt heller. Mot slutet, eller rent av som sista låt, eller kanske tidigt - kommer inte ihåg - lirade de GBG Skins, som nog är någon form av hit. Jag tar gärna nästa tillfälle att se dem igen, men jag kommer inte ha höga förhoppningar.
Bad Shermans
Pitbullfarm inledde (?) sitt set med Frankie Flames' On Yer Bike och följde strax upp den med Army Of Assholes. Båda två var riktigt bra och kompetent levererat. Jag nöjde mig med de två låtarna och gick sedan för att dricka öl. Det var nog precis så bra som Pitbullfarm kunde vara för mig eftersom att jag inte är ett stort fan.
Det här blir en kort en, jag har inga bilder, hittar inga bilder som någon annan har tagit, och såg bara ett band.
Jag är inte riktigt säker på hur det ligger till men en annan arrangör har börjat spela punk på Skål! efter det att Klubb Antisocial började. Jag tror inte att det kommer vara bara punk och jag har också förstått att Club Luxie håller till på andra ställen med alla möjliga konstiga jippon. Den här kvällen hade de dock släpat dit Staurday's Heroes från Finspång och lokala Stiffy Jones. Saturday's Heroes var det bandet jag såg. Det var ett tag sen sist men det har inte skett något radikalt med bandet, men jag fick känsaln av att det var ett gäng nya låtar sen jag lyssnade på dem sist. Extremt välspelad Dropkick Murphy's-punk i stil med Do Or Die-plattan är vad det handlar om. Då menar jag EXTREMT välspelat. Vi kom in på Skål! till Way Of A Man och lyssnade till slutet av setet. Då hade vi hört både gammalt och nytt, ett par låtar som var helt färska, och efter lite press från publiken spelades Finspång. En lysande låt.
Nästa gång ska jag ge Stiffy Jones mer av en chans, men ölen kallade. Jag hoppas också att Club Luxie fortsättningsvis hjälper Stockholms Punkscen att frodas.
Sex stycken band stod på schemat den här kvällen, men omständigheterna var sådana att jag inte var på plats förrän efter de tre första banden var klara. Jag missade alltså Submongo, som jag inte har någon koll på, Dissocial som jag gärna hade sett igen, med ny basist och allt och Derby Sthlm, som är riktigt bra live. Det jag fick se var Psykbryt, för första gången, Hyrda Knektar som debuterade live och Agent Bulldogg.
Psykbryt imponerade och kändes som rätt band på rätt plats, där på 44:ans scen, med en svettig och hyfsat ung publik. Det handlar ju om ganska snabb och driven musik, med mycket melodier. Alltså något som gör sig riktigt bra live. Detta kompletterades med skickliga musiker och en bekväm scennärvaro. Trummisen imponerade nog mest. Han såg skitarg ut och var mycket sklicklig.
Hyrda Knektar gjorde, som sagt, sitt första framträdande live, och de gjorde de mycket bra. Gatorna Brinner I Natt och Stockholm Behöver Dig var riktigt grymma att se/höra live. Nicole Assine stod för en del av sången och gjorde det, om än kanske något nervöst, mycket bra. Jag hoppas de fortsätter med liveandet och att man snart har möjlighet att se dem igen.
Hyrda Knektar
Hyrda Knektar
Agent Bulldogg avslutade kvällen. Det känns som om jag har skrivit om dem riktigt många gånger nu. Det var riktigt bra. Jag har väldigt svårt att säga något negativ om Bulldogg. Även när folk (och även bandmedlemmarna själva) har sagt att någon spelning inte har varit så bra så har jag inte upplevt samma sak. Självklart är jag medveten om när några textrader missas eller om det fumlas en aning med något instrument, men det brukar inte påverka vad jag tycker om spelningen. Delvis är det så att Agent bulldog's låtmaterial är så pass bra, och jag har lyssnat på dem så pass länge, att jag bara tycker det är grymt att se live, jämt. De avslutade i alla fall giget med 4-Skins' "Chaos", med sceninvasion och en mick som passades runt.
Som arrangemang var Julpunken riktigt bra och det är alltid kul att vara på 44:an och scenens tillväxt ser ju lovande ut. En annan kul grej, och som jag tycker är allra bäst, är blandningen på banden. Det finns tillräckligt mycket trams mellan band, arrangörer, grupper av människor osv, som det redan är. Då är det en frisk fläkt att någon bokar både crust och Oi! och vad man nu ska kalla allt det andra. Mer sånt!
För att se fler videos från tillställningen, kolla in Skankox69 på Youtube.
Klubb Antisocial hade sin andra kväll med punk i Skål!'s källare vid Hornstull. Det var lokala Strindberg Som Tortyr, eller SST, och The Dräperz från Västerås som stod för den levande underhållningen och pausmusiken stod Ville Lågliv för. Bilderna nedan har jag helt fräkt knyckt från The Dräperz fcebook.
SST spelade först och imponerade på både mig och andra i publiken. Tidigare har jag hört typ Yuppiesvin från Turist i Tillvaron #1 (tror jag) och ett par låtar på YouTube. I vilket fall som helst så var det bättre och hårdare än vad jag hade förväntat mig och en låt, tror den hette Stackars Vän (enligt låtlistan) var riktigt bra. Den måste jag hitta.
The Dräperz följde sedan med sin Asta Kaskiga streetpunk och imponerade likväl och jag fick nog höra alla låtar jag ville, Samma Spår, Ramones, Baby Got A Deuce, Råby och Konstapel Steroid. Dessutom spelades en mycket bra cover av The Flints' Anarki som ju även är en mycket bra låt och en cover på The Past's United States Of Coca Cola.
Två ur The Dräperz
Gemensamt för båda banden var att de verkade ha kul och var glada och trevliga. Det var synd att den Stockholmska publiken till stor del valde att stanna hemma även fast alla vet att en levande scen är beroende av publiken lika mycket som banden och arrangörerna. Nog gnällt, för det var en mycket bra kväll och i februari blir det Klubb Antisocial #3.
En fullspäckad och fenomenal helg vad det. Det var mycket som skulle hinnas med, men jag fokuserar på det punkrelaterade. På fredagen gjorde Agent Bulldogg, Antipati och Psykbryt en spelning tillsammans på Kafé 44. Det var en enormt lyckad tillsätllning tycker jag och förvånansvärt många punkare och skinnskallar, som inte har åldern inne för de flesta giggen i Stockholm, dök upp. Det var så klart riktigt kul att se, både banden och publiken. Agent Bulldogg spelade Den Jag Är och låten som går typ "Sån tur att du har alla svaren", två nya låtar som är riktigt jävla bra och jag är peppad på ett nytt släpp så jag blir tokig. Nästan. De levererade vad man ville ha, och Karl XII klämdes in som en extralåt på slutet. Psykbryt missade jag tyvärr, men får en till chans, även det på 44an, senare i månaden. Antipati gjorde också sin grej. Det blev lite fel i vissa texter, men det var bra låtval - vi fick bland annat höra Vintern, och publiken verkade nöjd. Det enda som saknades var en egen termos med glögg.
På lördagen var det som bekant Gatans Musik. The Bristles, Bitch Boys, Troublemakers, Attentat och Alonzo & Fas 3 spelade på Fryshuset vid Gullmarsplan. Det var ett grymt arrangemang där allt överskott gick till Situation Stockholm. Likt spelningen på 44an dagen innan så var det många yngre på plats, det var 13-årsgräns, och det var återigen kul att se. Dessutom kom det faktiskt bra med folk. Det blev inte slutsålt, men godkänt i alla fall. Ett tag såg det ju lite segt ut och folk väntade verkligen in i det sista med att köpa sina biljetter. Många blev köpta i dörren, vilket var bra då mer pengar gick till Situation Stockholm, men för arrangörernas trygghet tror jag det är uppskattat att köpa förköpsbiljetter. Ingenting att älta om nu. Det gick ju bra.
Första band att inta scenen var The Bristles. Ni kan se här vad jag tyckte om deras senaste skiva. Bland annat spelades Gulag, The American Dream och den så tråkiga Spirit Way från den skivan. Det var mycket nytt och lite gammalt i ett kort set på kanske 35 minuter. Men bra var det faktiskt. Det övertygade mer live än på skiva och det var så klart kul att höra Last Survivors och Boys Will Be Boys.
Bitch boys äntrade därefter scenen och Frobbe Froman var iklädd ett par rosa skinnbyxor som man kan känna igen från omslaget till Jag Trivs. Även dessa herrar bjöd på godkänd underhållning. Automobil, Lördagsrebell, Du Ska Dö och Jag Hatar Dig är ett urval av vad som spelades. Versionen av Ted Gärestads Jag Vill Ha En Egen Måne blev en av publikens höjdpunkter, att döma av skriken, men jag tycker den är ganska tråkig faktiskt. H-son Produktion var en annan publikfavorit. Och den är ju kul.
Troublemakers hade med sig en cd-singel (70 ex tror jag) som de sålde på plats. Alla pengar gick till samma ändamål som resten av galan. Från scen meddelades det att skivan hade sålt slut! Bra jobbat alla. Låten på singeln, Stockholm, framfördes också live och det var tyvärr ingen höjdare. Den var Troublemakers-dålig, vilket inte är en rent dålig låt, men som inte platsar i toppen av deras verk. Förutom singelspåret spelades också ett grymt set med bara bra låtar. Favoriter som Utan Hjärta Stannar Sverige, Mammas Flickor, Lilla Blå, När Månen Lyser Klar och Hjältarna Skålar I Blod framfördes, och jag hörde att det var gott. De är ju hårda, som har hållt på så länge och fortfarande levererar.
Efter detta hade vi det andra Götlaborgsbandet: Attentat. Det var en personlig höjdpunkt. bland annat för att det var första gången jag såg dem. Först slog det mig att Jönsson fortfarande har en skitbra röst. Det var värt lite mer än hälften av hela upplevelsen med bandet. Helt enormt. Vi fick höra Fy Fan Svenska Man som också finns som nysläppt singel, Tatuerade Tårar, Operahuset, Som En Fågel och till slut Ge Fan I Mig. Och det var mycket bra. Farbröderna var tighta och säkra.
Sista bandet för kvällen var Alonzo & Fas 3. Hypen kring bandet övergår mitt förstånd lite. De körde tre egna låtar, resten var KSMB och Stockholms Negrer och Alonzos röst fanns ju inte (i och för sig på grund av en spelning dagen innan). Självklart är det kul att höra alla KSMB's skitbra låtar framförda av en orginalmedlem, men poängen med bandet försvinner lite. Han är kompad av skitduktiga musiker från väl etablerade band och kör ändå i princip bara covers, för det är ju vad det är nu. Alltså, det är ju bra, delvis riktigt jävla bra, men jag går inte igång på det så mycket som jag skulle vilja. De nya låtarna var i alla fall helt ok men stod sig inte väl mot de gamla. Tidens Tempo, Atomreggae (där en kille från publiken fick gästsjunga), Knark e Gott, Klockan 8, Dörrterror och Sexnolltvå är några av de låtar som spelades.
Sedan var det slut på den kvällen. Jag hoppas på en årlig fest.Tack arrangörer, band och publik. Stort tack.
