City Saints - Go And Die (Cd - Spirit Of The Streets Records)

Då blev det dags att skriva om skiva nr 2. Detta är en samling med bandets bidrag på samlingsskivor och deras EP's. Det är samma stuk som den andra skivan: melodiöst, med tydlig inspiration av Cock SParrer och Rancid, utan att komma i närheten av något av de bandet. Dåliga texter bråkar delvis med sing-a-long-känslan (flame of fire?). En del låtar funkar bra (t.ex. titelspåret Go And Die) medans andra inte funkar alls. Värst av allt är dock en fruktansvärd akustisk version av Cock SParrers I've Got Your Number. Ha sönder det spåret om ni kan. Det blir svårt att hålla fokus mot slutet av skivan. Det är hundra refränger och inget som direkt sticker ut. Den här skivan har några bra spår och är värd att lyssna på men jag är riktigt mätt på City Saints just nu. 

City Saints - Kicking Ass For The Working Class (Cd - Spirit Of The Streets Records)

Jag vet inte vilket album i ordningen det här är, men enligt mail skulle det vara det senaste, om det inte då syftades på Go And Die som återfanns i samma paket (och som recenseras härnäst), men som jag skulle hävda inte är ett album, utan en samling på deras tidigare EP-släpp och några andra låtar (från samlingar kanske?). Hur som helst så tycker jag såhär:

Tidigare har jag endast hört ett par låtar på typ Youtube med City Saints, som hyllas av en del och fördöms av andra. Det här produktiva bandet (tre album och tre ep's sedan 2012, enligt bandet) fick garanterat en rivstart tack vare att en av medlemmarna även spelar med Perkele men efter att ha hört dem lite mer så kan jag dra slutsatsen (som många före mig) att de kan stå på helt egna ben. Musiken är en - växelvis mid-tempo till mid-tempo+ - melodiös  Rock'n'Roll-Oi! med bland andra Cock Sparrer som tydlig inspirationskälla (extra tydligt i "Argy Bargy"-ripp-off:en Slippery Joe), men även dämpad, tuggande gitarr till lätt ansträngd sång, på ett amerikanskt vis, a la Rancid. Detta är ett recept som borde få igång mig mycket mer än vad det gör; för även om jag tycker att skivan är ganska bra så saknar den självklara hits som den här typen av punk lite lever på. Skivan håller ganska hög nivå, men bland alla band som vill låta som Sparrer är detta bara ett i mängden, med ibland så klyschiga och enkelspåriga (kanske på grund av att det sjungs på engelska - med hyfsat bra uttal - och inte modersmålet) texter att Prins Carl skulle skämmas. I inledande Gonna Ball och Booze & Glory-doftande Our Town närmar man sig allsångslåtarna man vill ha och Slippery Joe kvalar in på toppspårslistan tack vare ovan nämnda egenskaper. Låtarna Dick och Public Animal känns lite malplacerade och är ganska dåliga. Sick Society, skivans sista(?) spår skulle kunna vara en helt ok punkballad om sången hade varit ren. Värd att kolla in om man gillar streetpunk och Oi!.

Ny Punkfestival i Sverige!

Tyrolenpunk heter den och bjuder på blandad punk. Gammal som ny, hård som mjuk. Tydligen är det ingen åldersgräns heller. Det är 10-11 juli det gäller!

Följande band kommer att spela:

Troublemakers, The Bristles, Headons, Fuck Frankie, City Saints, Smash It Up, Sabotage 81, Prins Carl, Snutjävel, Topper, Rövsvett, Avgå!, Comminor, Fattijons, Psykbryt, Vänsternäven, Midnite Stalkers, Vanvett, Panik, Suicide Bombers och Inner Killer

Det här är arrangörernas sida på Facebook. Här är evenemanget. Info om priser etc. kommer senare.