V/A - United Skins For Freedom Of Speech Vol. 2 (Oi! Ain't Red Records - Cd)

Först och främst är det här en mycket ful skiva. Men det spelar kanske ingen roll. Den har en mycket snål booklet om fyra sidor (med framsida och baksida inräknat) som inte innehåller någon som helst info om banden. Det spelar roll. Det kunde åtminstone stå vilka länder som är representerade. 
Jag tycker det är svårt med en sån här samling brölig punk där mycket låter likadant, men jag gör ett försök. Kort och gott kan man säga att det sämsta på skivan funkar som bakgrundsmusik och det bästa på skivan hamnar typ på samma nivå, med få undantag. Nu tar vi det låt för låt.

Legitime Violence - Pour Les Tines. Låter lite som SNIX möter Bakers Dozen. Det är en ganska bra låt och bra start på skivan. Från Kanada tror jag.

Freigänger - Keine Engel. Tänker genast på Vogelfrei utan skönsången. Lite mer ointressant och refrängen smälter ihop med versen.

Skinboiss - Proud Man. Lite långsammare och grötigare. Finskt band som inte borde sjunga på engelska. Slätstruken och tråkig låt med abrupt och konstigt slut.

The Firm - Broken Bottles. Tidigare har jag hört bandet på deras split med The Pride. Nu låter det bra efter förra låten, men är egentligen bara en ganska vanlig nutida Oi!låt. I den här låten hör man i alla fall skillnad på vers och refräng.

Alte Schule - Alles Lüge. Ett band som repat lite mindre än de föregående, skulle man kunna tänka sig. Ganska skön gitarr, men inte så mycket mer. De sysslar med konstiga breaks innan refrängen som inte väcker några starkare känslor. Jag tror det handlar om en cover från bandet Commande Pernod.

Last Riot - Troubles. Låter lite som ett sämre The Business. Lite mer melodiöst än tidigare låtar men når inte topparna som man vill ska komma när det är dags för refräng. Detta hade kunnat vara en låt som stack ut (åtminstone på den här skivan), men det når inte hela vägen.

Orgullo Sur - Traidores. Från Chile? Försöker sig på lite andra saker. Språket är fult men musiken är rätt trevlig. Tankarna dras till vad som ibland kallas svensk Oi!. Typ Antipati's första platta. Återigen blir det dock lite för tamt i refrängerna där det egentligen finns potential.

Punkfront - Jugend in Bewegung. Drar upp tempot lite och låter inledningsvis lite Asta Kask men drar snart mot Oi!en, åt det bröliga hållet. Jag tappar snabbt inrtesset.

Straight Jacket - Frontline Soldier. Det svenska bidraget är hårdast hittills. Rapp och samtidigt brölig sång mot tungt samspel av musikerna. Låten är kort och intensiv, vilket passar bra. Ett trevligt stycke som inte är så långt från EPn, men det är nog soundet bandet är ute efter.

Lemovice - La Rue Est A Nous. Trevligt avbrott med ett till fransksjungande band. Här finns lite halvanonymt blås och vibbar av Charge 69. Bra låt.

Abtrimo - Patrioten Der Strasse. Dåligt mixad gröt av omelodiös typiskt tysk Oi!. Ändå har den här låten en ackordföljd som är trevlig och ett taktbyte mellan vers och refräng som skapar välbehövlig dynamik.

Open Violence - Alle Gegen Alle. Den här låten har äntligen lite oa-oa-grejer och sköna gitarriff. Lite bättre produktion och typ en annan sångare så hade detta varit en ganska bra låt.

The Firm - Broken Family. En till låt av Holländarna. I min värld är The Firm det "största" bandet på den här samlingen. De är dock inte det bästa. De har fått två chanser att bevisa sig men lyckas inget vidare. Det är bättre produktion än många andra låtar, de behärskar engelska bättre än flera band här och det är också mer välspelat, men låtarna i sig är inte spännande.

Likedeelers - Oi! "Oi! är öl och Oi! är schnaps" tycker jag att de sjunger i första refrängen och redan från början fick jag en känsla av att detta kanske är ett lite mindre seriöst band. De har också bidragit med en låt som sticker ut lite från mängden, vilket får mig att tycka att det är en av de bättre låtarna på skivan.

I don't like you - Lets Rock The Reds. Ettrig gitarr som gillas. Men det är nog det enda. Dålig engelska och i allmänhet en tråkig låt. När den tar slut och man blir lite glad och väntar på nästa låt så börjar den igen. Varför? Mot det riktiga slutet har de ett parti med bas+trummor+sång, vilket typ alltid är snyggt, men det hjälper inte.

NotlöHsung - Was Sie Nicht Sind. Segt och "tungt" intro som man vill ska övergå i en snabbare låt. Sen kommer sången och gör det hela lite sämre. Efter ett tag drar de dock upp tempot, ganska rejält. Man fortsätter att vara besviken. Sen kommer så klart dubbelkagge och "brööööööhl" och då går jag nästan och stänger av. Och den tar aldrig slut.

Brono Army - Stuck in the Past. Brasilien. Som avslut blir det en mer melodiös historia som har Perkele-drag över sig. En ganska trevlig refräng.