John Sinclair - Mohawk (Cd - Iron Man Records)

Det här är en av fyra skivor som jag fått hem från Iron Man Records - ett bolag som gärna släpper förbannad punk. Jag börjar med den sämsta skivan. Jag har ärligt talat ganska svårt att finna ord för det här skräpet. Det är spoken word, talad av en läspande amerikan (jag tänker på Randy Newman, fast sönderknarkad) till bakgrunden av superirriterande jazztrummor och märkliga ljud. John Sinclair är en politisk aktivist och poet, därför har hans anskrämliga musik något med punk att göra? Kanske, jag vet inte. Men riktigt dåligt är det i varje fall.

The Shaking Nerves - Part One (CD-r - DIY)

En Spotify-EP i CD-r-format har hittat hem till snigeln som jobbar i sin egen takt. The Shaking Nerves är från Göteborg och spelar tydligen en landning mellan The Hives-doftande snäll-hardcore och valfritt amerikanskt collegerockband. De fyra spåren är extremt radiovänliga och precis så tråkiga som det antyder, även efter att stort antal lyssningar. Med detta sagt vill jag dock påpeka att det är bra arrat och bra inspelat av tillräckligt skickliga musiker och sångare men resultatet är menlös rock med snarlika riff mellan låtarna, som lämnar en helt oberörd. 

The Skells - Owe The World Nothing (Demo CD - DIY)

Det här börjar ganska lovande med ett snyggt intro och bra produktion. Musikmässigt fortsätter det så, med ganska snygga låtar med bra riff och trevliga arr. Dessvärre är sången ganska ointressant, även om det låter bra: han kan sjunga men det är utan vare sig attityd eller intresse. Jag tänker på Bad Religion, främst för sångens skull, och de har aldrig varit ett favoritband även om de har sina stunder. Trion från Skellefteå fungerar bra i hörlurarna samtidigt som jag sitter och läser på väg till jobbet men troligtvis sämre i soffan med vänner och öl. Jag är nyfiken på hur det hela utvecklar sig och kommer hålla ögon och öron öppna. 

Aldrig - Fyllepoesi (Cd - DIY)

Aldrig från Kristinehamn spelar en bitvis driven och bitvis tråkig punk med drag av trall och skate. Cdn innehåller fem spår där de två första (Pissa på dem och Fyllepoesi) är bättre och de tre senare är sämre. Texterna är ibland lite barnsliga, men det har väl ingen dött av? En del kanske skulle säga att sångaren har karaktär, men jag tycker mest han låter ansträngd. En del trevligt gitarrspel förekommer och refrängerna är delvis allsångsvänliga. Inledningsvis fick jag för mig att det var ett slags plojband av någon anledning. Så är inte fallet vid närmare granskning, även om skivan innehåller lite humor här och där. Efter några genomlyssningar lämnade skivan mig oberörd för det mesta, men även nynnandes på någon av melodierna.

Avgå! bjuder på promovideo

Avgå! från Stockholm bjuder på promovideo för deras kommande EP "Hem Från Skanstull" som släpps på Switchlight Records "snart".

I övrigt kommer det snart dyka upp lite fler recensioner. Lyssnandet går bra. Skrivandet går långsamt.

City Saints - Go And Die (Cd - Spirit Of The Streets Records)

Då blev det dags att skriva om skiva nr 2. Detta är en samling med bandets bidrag på samlingsskivor och deras EP's. Det är samma stuk som den andra skivan: melodiöst, med tydlig inspiration av Cock SParrer och Rancid, utan att komma i närheten av något av de bandet. Dåliga texter bråkar delvis med sing-a-long-känslan (flame of fire?). En del låtar funkar bra (t.ex. titelspåret Go And Die) medans andra inte funkar alls. Värst av allt är dock en fruktansvärd akustisk version av Cock SParrers I've Got Your Number. Ha sönder det spåret om ni kan. Det blir svårt att hålla fokus mot slutet av skivan. Det är hundra refränger och inget som direkt sticker ut. Den här skivan har några bra spår och är värd att lyssna på men jag är riktigt mätt på City Saints just nu. 

Förfest till PSK 30/4

Klubb Antisocial tar förfesten även i år. På scen står Reconquesta från Katalonien och lokala Projekt 9. Biljetter ska börja säljas i veckan. Håll koll på fb!