Spotlicks - Spott, bett & tårar (10" - P.P.P. Records)

Spotlicks bidrag på Turist i Tillvaron #1, Du Feta Barn, var en klar favorit på den trevliga plastbiten. Sedan dess har jag följt utvecklingen av en debutskiva på facebook och det har gått lite fram och tillbaka med diverse olika problem. Till slut har den dock blivit släppt och jag har fått mig ett exemplar att recensera. Jag tror bestämt att detta är P.P.P.'s första släpp och jag tycker det är kul med ett nytt bolag som släpper punk och som dessutom gör det på vinyl! Bra där. 

Det verkar vara något med vattenpistoler nu, för på den här skivan (likt The Bristles nya - bara en dock) så finns det inte mindre än tre stycken, som bandmedlemmarna använder för att göra självmordsposer. I vilket fall som helst är omslaget svartvitt, enkelt och stiligt och säger att skivan är limiterad till 500 ex. Texterna är, framför allt på b-sidan, centrerade kring ångest på olika vis och ganska välskrivna. Det största problemet jag har med texterna är att ordet "kvinns" används (bara i en låt) och det funkar inte för mig. Så har vi musiken kvar. Skivan är lite ojämn, som väldigt många andra. Den inleds grymt bra med Apan, som har ett riktigt bra riff, och är en mycket bra låt i övrigt också, och fortsätter sedan med tre låtar till på a-sidan följt av fyra på b-sidan. Elin heter sångerskan (och gitarristen) och i kombination med vissa riff tänker jag (eller vill jag kanske tänka?) lite på Beki Bondage i Vice Squad eller Jo Ball i Expelled, men eftersom att det sjungs på svenska och på ett ibland lite släpigt men kaxigt vis så drar jag även paraleller till typ Pink Champagne. På trummor finns en Staffan och han gör en del spännande grejer här och där. Småsaker som lyfter en del låtar. Basisten är Rikke som också verkar vara en kompetent musiker och spelar rullande och trevliga basgångar. De slänger in lite andra instrument som saxofon och munspel, men det är inte så framträdande och första låten på b-sidan, Undergång, sjungs av en av herrarna i bandet, Rikke skulle gissa på, men det kan vara helt fel (vilket det visade sig vara, se kommentaren nedan). Tempot i låtarna varierar lite lätt, men det blir aldrig skitsnabbt eller på tok för långsamt. Det är melodiöst för det mesta och det finns ett par starka refränger. Det är enkelt arrangemang hela skivan igenom och väldigt lite lead-gitarr eller andra spexigheter. Favoriterna blir Apan, Undergång, Jämna Plågor och lite hårdare Vill Dra. Kriget är slut är en tråkigare historia, om än med tänkvärd text.

Bra skiva och band som jag vill höra mer av och gärna se live någon gång snart.